Självskadandet har blivit som en tävling med mig själv

Hej!

Jag skäms för att jag skadar mig själv. Jag skadar mig själv väldigt mycket men det är inte skadandet i sig som jag skäms över utan jag skäms över varför jag gör det. För mig har självskada blivit en tävling med mig själv. Varje gång måste det bli värre än gången innan. Jag ger mig inte och blir inte nöjd förens det är stora, djupa, glipande sår. Det måste glipa minst 1 cm för att jag ska sluta och vara lite nöjd, men varje gång drar jag gränsen lite längre och för att jag ska vara helt nöjd måste jag gräva ner till muskeln. 

Varje gång jag har gjort mig riktigt illa går det mycket längre tills nästa tillfälle. Det är som en kompensation för mindre sår och en klapp på axeln till mig själv att jag nu inte behöver skada mig för att det stora såret representerar flera mindre sår.

Alltid när jag skadar mig själv är jag lugn och jag planerar det i förväg så att jag kan vara ifred. Jag döljer mina sår och ärr väl och jag beter mig inte utåt på ett sätt som skulle avslöja mig. Men när jag är ensam brukar jag stå i spegeln och titta på mina sår. Jag beundrar vad jag har gjort. Jag är nästan stolt över mig själv.  Jag bär mina sår som privata troféer. Såren gör att jag kan fungera normalt, de gör mig lycklig.

Jag har tagit väldigt många överdoser. Samma tävling finns där också. Nästan gång ska det alltid bli fler tabletter. Jag struntar i vad för tabletter det är, det enda som är viktigt är mängden. Första överdosen var 15 tabletter. Den senaste var 146 tabletter. Alltid ska det vara värre än gången innan.

Jag har aldrig sökt vård för mina sår förutom vid infektioner och blodtransfusioner. Vid tablettöverdoserna har det lett till att jag hamnat på sjukhus p.g.a olika anledningar. Jag skulle inte säga att det är självmordsförsök men samtidigt bryr jag mig inte om jag lever eller dör. Det viktiga är tävlingen. 

Jag har haft kontakt med Bup flera gånger och varit inlagd flera gånger. Men det är onödigt och jag förstår inte varför jag är där. Så jag går inte dit. Mitt beteende är sjukt, men jag trivs med det. Jag trivs med mina sår. Mina medaljer.

Vad är det för fel på mig?

BUP svarar:

Hej!

Din fråga är vad det är för fel på dig som självskadar, men frågan jag ställer mig är nog istället vad självskadandet betyder för dig, fyller för funktion. Du beskriver inte någonting om hur du har det eller hur ditt liv ser ut, men säger att det inte längre betyder något för dig om du lever eller är död. Ditt liv har minskats till tävlingen med dig själv om att göra dig illa. Jag undrar om ditt liv i övrigt - vad det kan vara som du försöker undvika att tänka på, vad som gör att du väljer att fokusera dina tankar på denna destruktiva tävling? 

Du beskriver att du behåller ditt självskadande för dig själv och inte vill "avslöja dig". Du går inte till BUP eller visar andra.
Du kan just då känna dig lugn och nästan stolt när du ser dina sår. Samtidigt skäms du och har vad jag förstår tappat all livslust. Jag blir orolig för att du skapar en egen värld där du stänger ute andra människor och inte ger dem möjlighet att nå dig.

Så, mitt svar är att jag inte tror att man gör något utan orsak och att självskadandet är något som du har tagit till för stå ut med outhärdliga känslor som du inte har klarat att hantera på något annat sätt.
Du har skrivit hit vilket jag tänker är att ändå ge en liten öppning till att låta någon hjälpa dig. Att tillsammans med någon undersöka vilka andra sätt det kan finnas för dig att klara av livet och om det finns andra saker i livet som kan göra att din livskänsla återvänder, så att du kan känna att livet är värt att leva.

Om du vågade ge någon en möjlighet att utforska vad som lett till hur du lever ditt liv nu och hur du kan öppna lite för livet igen. Du är inte ensam om att ha råkat in i det här beroendet och det finns hjälp att få.