Tankar som får mig att må dåligt

hej, ibalnd får jag tankar som gör att jag mår dåligt känner mig typ svimfärdig konstig, svårt att beskriva. Jag kan bara vakna upp en dag utan anledning (alltså att det behöver inte ha hänt något specielt)!och må piss, då tänker jag-vad är det för mening med livet?-Det finns ju inget.-skulle vilja vara något bättre. M.m. Känner mig helt tom blyg stel förstörd. Det tar typ 1 vecka att bli "normal" att känsla sig ok igen. Första gången det hände var förra sommarn, då tog det typ 1 månad. Sedan har det hänt olika gånger utan anledning...Allt som ska göras då jag känner så blir inget bra. Jag vet inte vad jag ska göra för att få stop på det. Årkar inte mer. Det kanske kan bero på att jag har SÄMST självkänsla och även om jag vill få bättre tvingar jag mig typ att inte göra det...Det berodde på att min bff eller den enda vän jag hade var elak mot mig och frös ut mig och sedan sa att hon var min bff. Sedan blev jag ensam grät varje rast och så fort jag kom hem. Jag har lärt mig att bry mig mindre nu och har fått en bra vän men som ska flytta, men känner mig ok. Sedan fick jag reda på att jag hade dyslexi. Och sedan på det har min mamma INGET tålamod alls, och hon vill plugga med mig hela tiden,och det slutar ALLTID med att jag går iväg och gråter pga att hon skriker på mig,jag trycker ihop mig i ett hörn och vill inte finnas.Hon hittar på extra läxor också. Pappa gör inte så mycket. Detta skapar en stress som gör att jag hela tiden är orolig för att mamma ska vilja plugga och även om jag gör det själv är jag orolig och får mindre gjort. Så jag har fått ta mig igenom allt detta själv. Ibland tänker jag att jag vill vara något menings fullt och drömmer mig bort i alla filmer. Vilket gör att livet känns mindre meningsfullt. Det kanske gör att min "bägare" tippar över ibland att det blev för mycket. Men förutom mamma och ensamheten och känslan som är hämsk är jag ok. Vet inte hur jag ska ta mig ur detta hjälp! Kan jag ha en deprision eller liknande? Vill ha hjälp men vill typ vara stark så säger att jag är okej, men önskar sekunden efter att jag hade fått prata ut.😭

E

BUP svarar:


Tack för ditt brev!  Du säger att du mår dåligt utan anledning. Ibland kan det vara svårt att se vad som påverkar hur man känner sig, men det brukar kunna  gå att förstå bättre när man pratar med någon om det. Eller skriver som du.

Dina tankar gör att du mår dåligt. Vad är det för tankar? Kanske är det tankar om att du tycker du är dålig, inte omtyckt, att du inte klarar sådant som du borde. Även fast sådana tankar inte alls behöver stämma med verkligheten påverkar de en själv mycket.

Du skriver att din tidigare bästa och enda vän blev elak och frös ut dig och att du grät varje rast. Att du nu fått en ny vän, men som ska flytta. Att ha vänner är ju något väldigt viktigt för självkänslan och för hur man tycker livet är. Och när man är mycket ensam är det lätt att börja tänka negativa saker om sig själv.

Du har fått en dyslexidiagnos. Din mamma vill hjälpa dig, men det slutar ofta med  konflikter. Det är inte alltid helt  lätt när ens föräldrar (fastän de vill väl) försöker hjälpa till med skolarbete.
Kanske du också lätt tar på dig skuld över att det blir sådana här konflikter fastän detta är något som både du och din mamma är delaktiga i?

Får du någon särskild hjälp med dyslexin i skolan? Skolan har ansvar för att ge dig det. Att dyslexin gör inlärningen jobbig bidrar också till att du tänker negativa saker om dig själv.
Och du vet väl att dyslexi inte betyder att man är dum när man inte förstår vad man läser, fastän det ibland kan kännas så?

Mitt råd till dig är att försöka tala med någon i skolan om stöd och hjälp med dyslexin t ex skolkuratorn eller mentorn. Kanske kan ni också tillsammans med din mamma göra en bättre plan över vilket stöd som fungerar bäst för dig  i skolan och hemma.

Skolkuratorn också vara bra att tala med om ensamheten och dina negativa tankar.

Lycka till!