Det finns ingen som förstår eller hjälper mig

Hej! Jag är en tjej på 13 år. Jag flyttade till Sthlm för 3 veckor sedan. Och jag är redan ovän med en tjej i klassen så typ ingen av tjejerna gillar mig. Och jag har ingen att vara med. Mina vänner från XXX som jag bodde förut börjar tröttna på mig för att jag alltid är så jävla Depp. Men det är liksom ingen som bryr sig eller lyssnar på mig? Varken vuxen eller barn? Vad ska jag göra? Vem ska jag gå till? Och jag har inte den relationen till min familj att be om hjälp. Jag skulle verkligen behöva prata med någon men det är ingen som lyssnar på mig. Tidigare så gick jag till 2 skolkuratorer men ingen av dem riktigt ansträngde sig för att hjälpa mig. Iallafall inte på det sättet som jag behöver. Jag är så jävla förvirrad ensam och svag. Just nu mår jag så jävla dåligt så jag vet inte vad jag ska göra. Jag har en jävla massa problem och vet inte hur jag ska lösa dem och gå vidare över dem? Jag liksom har inte ens lust att gå gill skolan längre. Eller rättare sagt jag vågar inte. För så fort jag lämnar sängen så får jag sjukt med ångest. I fredags (nu när jag skriver är det söndag) så skolkade jag från skolan. Jag sa till mamma att jag är sjuk fast att jag var 110% frisk förutom att jag hade ångest då. Men mamma hade aldrig förstått om jag berättade. Det finns liksom ingen som förstår mig, ingen som hjälper mig. Det känns som jag blivit psykiskt sjuk. Jag gråter minst 2 gånger om dagen.

Kramar från en nedstämd

BUP svarar:

Hej Minnie!

Tack för ditt brev. Du har nyss flyttat till Stockholm och lämnat de tidigare kompisarna och den tidigare skolan. Det kan vara jobbigt innan man funnit sig tillrätta igen i det nya.
Att du blivit ovän med en tjej i klassen behöver inte betyda att de andra tjejerna inte kommer att gilla dig i fortsättningen. Men just nu har du ingen att vara med  och det känns förstås både tungt och ensamt.

Du verkar också vara ensam med hur du känner dig. Det är synd för när man talar med någon om svåra saker kan man känna sig mindre ensam. Man kan också hitta nya sätt att se på saker.

Du säger att du inte kan tala med din familj om hur du har det. Att din mamma aldrig skulle förstå. Har du försökt berätta för henne eller för din pappa? Föräldrar förstår kanske inte alltid, men har du gett dem eller mamma en chans?
Kanske har du det och inte känt dig lyssnad på och nu har du lätt att tänka att ingen annan vill lyssna heller. Så är det inte. Dina jämnåriga kompisar där du bodde förut kanske inte riktigt kan stödja dig som du skulle önska, för de är ännu så unga och kanske inte vet hur de kan hjälpa dig.

Fastän du försökt förut och inte kände dig lyssnad på, tycker jag att du ska vända dig till skolkuratorn. När man tror att ingen kommer att lyssna på eller förstå vad man säger, kan det bli så att man inte vågar vara tydlig när man förklarar sin situation. Men i ditt brev till oss är du tydlig och lätt att förstå.

Du är inte psykiskt sjuk. Du känner dig ensam och rotlös i samband med att ni flyttat. Men också före flytten verkar du ha behövt mer stöd än du fått.

Du behöver någon att tala med om hur du känner dig och hur du kan förhålla dig till det nya. Dina föräldrar verkar också mer behöva se hur du har det för att kunna ge dig stöd.

Om du vill kan du ta med det här brevet och svaret till skolkuratorn som hjälp att förklara.

Försök!