Rösten säger "Hide"

Hej! 

Jag skulle vilja veta vad som är fel med mig. När jag är nära människor som inte är mina föräldrar och bröder så glömmer jag hur man pratar. Mina åsikter försvinner och hela tiden så upprepas ordet "Hide" (göm dig) i mitt huvud, och jag vill gömma mig, jag vill sluta existera och att människor ska glömma att jag är där. När t.ex en lärare frågar mig nått på lektionerna så börjar jag nästan gråta. Mina svar är väldigt korta, snabba och tysta och jag tycker själv att det låter som om jag inte har några känslor, min röst är tyst och oftast helt "blank", som jag kallar det. Men när jag är hemma så är jag en högljud pratkvarn och jag verkar aldrig kunna sluta prata. 

För några veckor sen så fyllde mina kusiner år, så vi åkte dit. Jag har aldrig haft ett problem när det gäller att prata med min kusiner, jag brukar som sagt inte kunna sluta prata. Men när jag var där så kunde jag inte prata. Jag kunde seriöst inte prata och jag hörde ordet "Hide" igen och igen. Det skrämde mig, det skrämde mig väldigt mycket. Den lilla detaljen att jag aldrig haft nått problem att prata med mina kusiner och min faster förut men nu har skrämmer mig så himla mycket.

Jag har altid varit en tyst och ganska blyg person men aldrig såhär, jag har alltid kunnat prata och jag har alltid haft åsikter även om jag inte sa dom.

Det har gått så långt så att min lärare har börjat muta mig med kakor och godis för att få mig att säga någonting mer än: ja, nej, jag vet inte, hej, hejdå, jag förstår inte, här, godmorgon, klar. Oftast andvänder jag mig av axelryckningar, nickningar och huvudskakningar för att få andra att förstå vad jag vill, men vi vet alla att det inte räcker långt.

Och jag blir så arg på mig själv varje gång jag inte pratar och helt plötsligt så märkte jag att jag gillar att se mitt eget blod jag gillar den lilla smärtan jag känner också. Det är så himla läskigt, allt är så läskigt och jag är rädd. Jag är altid rädd och jag förstår inte varför!

snälla jag vill veta varför jag är rädd och vad som är fel med mig.

Ginger-head

BUP svarar:

Hej!

Det är mycket klokt av dig att du frågar oss om ditt problem. Det är vanligt att ungdomar ställer frågan på det sättet du gör: "vad är det för fel på mig?" Och rätt så ofta kan det visa sig att det egentligen inte är något "fel" på ungdomen själv. Men de liksom du kan ha vissa problem, vissa svårigheter som man kan lösa med hjälp av vuxna.

Du beskriver att du känner sig helt trygg hemma i familjen och tidigare känt dig trygg även i den bredare familjekretsen med kusinerna, med faster och så. Men du anser att du alltid varit blyg, osäker, till och med hämmad utanför familjens trygga bas. Av någon anledning finns en rädsla hos dig att världen utanför familjekretsen är på något sätt farlig. Eller i alla fall är den farlig om du visar upp vem du är, vad du tänker och tycker. Du kanske omedvetet drar slutsatsen att säkrast är det att "gömma" dig bakom tystnaden. Då hjälper det inte att man i skolan lockar dig med kakor och godis. Du måste få en chans att förstå vad det är som är skrämmande, vad det är som du inte får visa upp. Det kommer du att förstå genom att samtala med någon utomstående vuxen.

Detta är viktigt, jätteviktigt. Du kanske börjar se att rädslan har en sådan natur att den sprider sig på flera och flera områden. Därför har du hamnat där att det numera är läskigt att tala med dina kusiner och faster fast det inte var något problem tidigare. Du måste fånga upp och förstå vad din rädsla hänger ihop med innan den ännu mer begränsar ditt liv. Just för det behöver du ta hjälp. Lika viktigt är det att du inte fastnar i ett självskadebeteende. Risken för det är större om dina tankar bara går i rundgång och du hittar inte utvägen.

Min fråga är om du kan tala om detta problem med dina föräldrar. För i så fall föreslår jag att ni ringer till den BUP-mottagning du tillhör (adresserna finns på vår hemsida). Det är viktigt att ni säger att du hör denna röst i ditt huvud. Du måste veta att det inte betyder att det är något allvarligt fel på dig, inte att du är "galen" om någon skulle inbilla sig det. Ibland hör vi våra inre röster som om det vore en annans röst, det är vanligare än vad man tror. 

En annan möjlighet är att du helt på egen hand går till ungdomsmottagningen i din hemkommun. Där kan du börja utforska hur du kan förstå detta konstiga med rösten och rädslan utanför familjen. Ytterligare alternativ hittar du nätet. Du kan chatta med någon på tjejzonen.se. Där kan du anonymt säga mer om din situation och få råd och vidare vägledning.

Var inte rädd för att söka hjälp!