Vill bara ta mig härifrån

Vill bara ta mig härifrån

Hej! Jag är en tjej på 13 snart 14 år, jag känner mig nästan hela tiden nedstämd och/ eller depimerad. Jag vill mer än allt söka hjälp och må bra men jag är så himla rädd för vad folk (t ex föräldrar, folk i min omgivning) kommer att tycka om mig, jag har alltid vart en sån som bryr sig väldigt mycket om vad andra tycker. Jag har känt mig "deprimerad" ganska länge nu och jag vet och känner själv att det inte är bra för mig, jag har oxå gjort saker mot mig själv som inte är bra men jag har fått som ett "självskadebetendee" som har blivit ett beroende, jag skulle aldrig göra något jätte allvarligt men har gjort mindre saker som t ex skurit mig (inte djupt) i handlederna osv. Det är också en av mina lärare som märkt att jag inte mått så bra på senaste tiden (min kompis har dessutom berättat om mina känslor) men hon vet bara att jag är extremt stressad för skolan och har ganska mycket ångest men hon säger att hon ser att något allvarligare trycker ner mig, och det är det ju! Ibland (ganska ofta) brukar jag känna så himla mycket ilska och känna att det ända jag vill är att ta mig härifrån, att typ åka nånstans där ingen känner mig och ingen har någon aning om vem jag är. Ärligt talat jag har ingen aning om vad jag gör längre och jag vet heller inte hur jag ska lösa det och det gör inte mina kompisar heller, jag vet att dom vill hjälpa men det är svårt det förstår jag. Skulle verkligen behöva några bra råd för vad jag ska göra åt allting. Tack!!

ok91

BUP svarar:

Hej!

När jag läser dina rader är mitt första intryck att du är en klok och rätt så sansad tjej som egentligen har ganska bra koll på mycket i sitt liv. Jag vill inte skönmåla någonting för dig. Det jag tänker på är att du ser att du behöver hjälp och ser faktiskt vad du i första hand behöver hjälp med. Nämligen att du är så beroende av vad andra tycker om dig. Jag återkommer till denna punkt. Det är också bra att du aldrig skulle göra något allvarligt mot dig själv, att du tydligen är ambitiös i ditt skolarbete, att du har stöttande kompisar.

Men du känner dig nedstämd och du är just nu i viss mån vilse i tillvaron. Det är i och för sig inte så ovanligt när man kommer in i tonåren. Man kan hamna i en så kallad utvecklingskris. Det är nämligen den tid när man börjar titta på sig själv med lite nya ögon, många självklarheter upphör att vara självklara, man ifrågasätter en hel del kring sig själv och även om världen. Denna tid är sökandets tid och det behövs för att man ska kunna skapa sin identitet.

Denna process kan ibland leda till att man blir både nedstämd och kan känna sig rakt av deprimerad eller man kan bli lättirriterad och arg för saker som man tidigare kanske inte ens lagt märke till. Så långt skulle jag säga att det är en del av den normala utvecklingen även om man behöver kloka vuxna som bollplank så att man inte blir ensam och alldeles för vilsen.  

Men sedan finns något hos dig som du uttrycker så bra och tydligt: du är rädd för vad "folk kommer att tycka om dig". Här vill jag skynda mig att säga, det är en självklarhet att vi vill vara omtyckta och uppskattade av andra. De visar något för oss och är det en positiv bild vi ser i deras "spegel" mår vi bättre. Men vi måste också kunna leva med att vi inte tycker om alla på samma sätt och vi är inte heller omtyckta av alla. Att eftersträva att helt "alla ska ha en positiv uppfattning om mig" håller inte för någon. Jag skulle nästan säga att det är något misstänkt med om någon är omtyckt av alla. Har man då en egen individuell karaktär? - skulle man kanna fundera på...

Nåväl, jag tror att du är nu rätt så osäker på vad som är viktigt och vad som är oviktigt för dig. Du skulle säkert må bättre av att träffa någon klok vuxen, till exempel på ungdomsmottagningen och ha samtal för att "utforska" dig själv, hitta dig själv för man aldrig kan flytta från sig själv.

Men du kanske hittar någon i din nära omgivning - vad säger dina föräldrar? Om du berättar för dem hur viktigt det är för dig att du vet att de uppskattar och älskar dig - vad tror du de skulle säga? Att tala ut om detta och om din ångest inför att prestera bra i skolan kan ta bort en del av din nedstämdhet och även av din ångest. Skulle du våga berätta för dem att du har skurit dig, fast inte djupt? De kan först reagera med starka känslor själva men du kan då se och känna deras omtanke om dig, deras kärlek till dig.

Prova det, vill jag rekommendera starkt. förutom att som sagt kan du hitta ett bra bollplank på ungdomsmottagningen eller hos skolkuratorn.