Pallar inte denna ensamhet mer

Hej jag är en kille på snart 23 år som i regel är helt ensam förutom en mor som bor en bit härifrån. Har ett par "kompisar" som jag ibland träffar. Har i hela mitt liv känt utanförskap, oaccepterad, nedstämd, uttråkad och ensam. Har gjort klart allting i ungdomen som man "måste" göra, alltså grundskola och gymnasium med fullständiga betyg. Det var i regel enkelt  och helt onödigt.
Har även praktiserat under skolan, det sög. Har jobbat mycket efter skolan, hatade varje sekund utav det. Kan inte se mig själv fungera i dagens samhälle då jag inte kan se mig fungera i en livsperiod på en arbetsplats.
Mina "kompisar" är nog inte kompisar i det verkliga hela då ingen utav dom har någonsin kontaktat mig. Men dom verkar trivas att umgås med mig när jag väl kontaktar dom och träffar dom. Det verkar som jag bringar mycket glädje till folk, men 0 till mig själv. Funderar i överlag hur det kommer sig att ingen någonsin kontaktar mig. Fastän nästan alla som jag "umgås" med verkar trivas väldigt bra med mig i dess närvaro.

Funderar på vad/hur man ska göra för att "tvinga sig själv att tycka om ett arbete." Eftersom ett arbete är ett KRAV för att leva i detta pissiga skitsamhälle. På senare tid tänker jag ofta över självmord, men jag är rädd att de flesta tekniker löper för stor risk att misslyckas och endast svårt skada mig själv vilket jag absolut inte vill vara med om. Vill dö rakt av om det ska ske med 100% accuracy.
Kan tillägga att jag har pratat med doktor ett par få gånger också, men där är det den klassiska vevan : du är deprimerad, ät dessa piller. : Har ätit upp dessa piller han skrev ut, men jag tror nästan att det blev värre än bättre. Bör jag helt enkelt bara försöka hitta det absolut säkraste sättet att avsluta livet på? Pallar i all ärlighetsnamn inte leva i all denna ensamhet längre.

Kalleskaviar

BUP svarar:

Hej Kalle

Nä, du låter verkligen ensam och ledsen. Tråkigt att du bara blev erbjuden piller mot depression när du sökte hjälp. Jag gissar att du hade haft mer hjälp av samtal, kanske i kombination med medicin. Det är åtminstone det vi vet brukar fungera bättre.

Jag vet inte riktigt vad du förväntar dig eller önskar av livet eftersom du mer skriver om vad andra förväntar sig av dig. Att du önskar gemenskap förstår jag eftersom du beskriver dig som ensam. Finns det något annat som skulle ge dig mer mening med att leva? Finns det något som skulle kunna minska din ensamhet? Jag får intrycket av att du drar dig undan människor. Är det så? Eftersom du ser på arbete som endast krav, kanske det är fel arbeten du söker eller att du har väl stora förväntningar på vad det ger att arbeta. Förhoppningen är nog att arbete skall ge mer än bara lön, men så kanske det inte är. Ett arbete lär knappast ge all mening i livet men kan i bästa fall skapa förutsättningar för att det skall bli lite bättre och fylla på mer än dränera. Till exempel kan bra arbetskompisar kan vara en anledning att gå till jobbet.

Eftersom du ser att ta livet av dig som enda möjligheten att ta dig ur ditt livsläge, tycker jag att du skall försöka ta hjälp att hitta en annan väg ut. Vad har du att förlora? Men nöj dig inte med en pillerburk om du väljer att göra ett nytt försök att ta hjälp, se till att få någon att prata med för att hitta en ny riktning i livet. På vårdcentralerna kan man erbjuda samtalshjälp hos kurator, psykoterapeut eller psykolog. Även vuxenpsykiatrin kan vara en möjlighet att erbjudas samtalshjälp. Förhoppningsvis kan det bli en hjälp att förstå varför du har svårt att hitta glädjen.

Jag tror inte att mitt svar på ditt brev är tillräckligt för att ändra ditt liv. Framför allt som det väcker mer frågor hos mig än svar jag kan ge dig. En förändring för dig tror jag behövs i både hur du lever ditt liv och hur du ser på det. Och det kommer du att behöva hjälp med. Sitter man med sina tankar och funderingar ensam för länge blir det lätt rundgång.

 Jag valde att svara på ditt brev trots att du inte är i ”BUP-ålder”. Detta för att jag kan se en del av de ungdomar jag möter i dig. Jag tror att ditt brev har ett allmänt intresse då många kan känna igen sig i dig. Jag hoppas att vi på BUP kan ge de ungdomarna ett bättre avstamp till vuxenlivet än det du fick. Med det sagt vill jag också mena att det inte på nått sätt är för sent för dig att leva ett mer fullt och rikt liv.

Dröj inte med att söka hjälp, du har ju egentligen inget att förlora?