Drunknar i ångest

Hej bup. Jag har kommit fram till att jag har generaliserat ångestsyndrom, social fobi och depression, och utifrån depressionen har jag ett självskadebeteende från ett år tillbaka. När jag var liten hade jag alltid problem med att göra vissa saker pga att jag blev så nervös och stressad utav det att det bara gick inte, som t.ex att sova hemifrån eller att tävla på min ridklubb. Jag visste inte ens vad ångest var då så jag trodde väl bara att det var så alla kände sig ibland. Jag har läst om ångestsyndrom och att man ofta har det sedan man var ett barn, och det är nu alla bitarna faller på plats. Att jag har haft ångest sedan jag var liten. Men min ångest blir bara värre och värre och får en panikattack nästan 5 ggr i veckan. Min bästa vän kämpar mot depression och sa till mig igår att hon också hade ångest, men hon sa till mig för någon vecka sedan att hon inte kunde förstå varför jag kunde ha ångest, att det bara var att slappna av och göra mina vardagliga saker som alla andra. Jag tror verkligen inte på att hon har ångest, jag vet att det låter väldigt harsh och att jag som också kämpar mot psykisk ohälsa ska förstå mer än någon annan,, men det är så ologiskt. Hon träffar nya människor utan problem, pratar med främlingar utan problem och kan ringa och prata med vem som helst utan att bry sig. Och när hon sa det där om min ångest till mig för någon vecka sedan sa hon bokstavligt ''Men det är väl inte så svårt?'' när jag pratade om min rädsla att göra fel på t.ex stan som att andas för högt eller räkna hur mycket pengar jag har 10 gånger innan jag betalar. Min ångest begränsar mitt liv så mycket, jag går hem ifrån skolan pga panikattacker och stannar hemma för jag inte klarar av att gå till skolan medveten om hur ful jag är den dagen. Jag kan inte prata med främmande människor face to face eller i telefon, och att träffa nya människor är hemskt, jag spyr nästan. 

Och min depression är påväg att ta mitt liv. Självmordstankarna har snart vunnit och jag orkar inte ha kvar den konstanta smärtan och oron från min ångest kvar i bröstkorgen. Jag kan inte ens hålla kvar mitt fake smile längre. Ingen, absolut ingen förstår hur jag mår. Min mamma tror att det är för att jag är tonåring, men alla tonåringar har inte som största önskan att dö, alla tonåringar är inte rädda att dem andas för högt bland folk, alla tonåringar mår inte lika dåligt som jag gör. Mina ärr på mina lår kommer jag aldrig kunna dölja, jag vill beröätta för min mamma om dem men de tog mig 2 månader att mentalt förbereda mig att säga att jag ''mår lite dåligt'' till min mamma pga min ångest. Och det var till min mamma, hur ska jag någonsin kunna öppna upp till en helt främmande människa? Jag ska till en psykolog 10 feb och jag drunknar i ångest.

Vad ska jag göra?

  

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Vilket jobb du gjort när du lyssnat på vad du behöver och ansträngt dig så, för att trots det starka motståndet, berätta för din mamma något om hur du mår. Du har tagit flera viktiga steg mot att få mer hjälp med hur du mår och har det. Bra gjort!

Att du har en tid hos psykolog i nästa vecka är bra. Att gå dit är nästa steg. Ett steg som kräver att du återigen samlar kraft att går emot rädslan för vad som kan hända och faktiskt lyssna till dina behov av stöd. Många tycker att det är tufft att börja prata om sina bekymmer. Psykologer känner till att det kan vara på så sätt och hjälper till genom frågor. Psykologer är ju vana vid att prata om och lyssna till problem, vilket ju kan vara en skillnad mot föräldrar. Att berätta för en förälder kan kännas extra svårt eftersom man då har relationen att fundera kring. Det kan försvåras av tankar om hur föräldern ska reagera. Det är vanligt att barn reagerar med oro. 

Jag skulle rekommendera att du skriver ner det du vill förmedla till psykologen lite kort och ta med. Jag tycker att du ska säga att det känns jobbigt att prata så här första gången och att du därför förberett dig genom att skriva ner några saker. Då kan du antingen läsa upp för psykologen, alternativt be hen läsa själv. Då får psykologen snabbt en bild av vad du kämpar med och en grund att ställa frågor utifrån.

Ett första samtal är just ett första samtal och det kan behövas fler samtal för att "hitta rätt" i en kontakt. Jag vet inte hur det är där du ska och träffa psykologen, men det är vanligt att man ses en eller några gånger för bedömning för att få grepp om vad det är du behöver hjälp med och att fortsättning sedan planeras utifrån det.
Vissa tycker att det känns bra att prata direkt, andra behöver fler gånger innan det känns mer bekvämt. 

Under tiden är det viktigt att du tar hand om dig. Försök att äta, sova och att komma ut med regelbundenhet. När man mår dåligt kan det bli så att man tänker att man hela tiden behöver problemlösa kring sin situation och att det leder till att man ständigt är spänd.
Hitta aktiviteter som hjälper dig att få en paus från dina grubblerier så tar du sedan ett steg i taget.

Du har redan kommit en bit på vägen att vända det här!