Har aldrig känt mig riktigt lycklig

Hej. Jag har haft problem i cirka 4-5 års tid - kommer inte riktigt ihåg när allt startade, jag vet vad som utlöste den stora sorgen, men jag vet att jag aldrig i hela mitt liv har känt mig riktigt lycklig - och nu vet jag inte vad jag ska göra längre. 

   I en längre tid så har jag mest stängt av allt, skrivit ner det, och försökt avskärma känslorna. Jag har fortfarande umgåtts med vänner och familj, men dolt den olyckliga sidan. Jag vill inte vara irriterande. Jag har haft självmordstankar sedan dag ett.

   Grejen är att förr var jag bara olycklig, men nu... Nu har jag hittat en utväg och jag mår rätt så bra bara för att jag vet att jag kan ta mig ut. Jag vet vad jag behöver göra. 

   Egentligen vill jag inte göra det här, men jag börjar känna mig... Sjuk. Sjuk på allvar. Tvångstankar, paranoia, ångest, stress - allt. Jag kan komma på mig själv att sitta och stirra på ingenting och ibland känner jag att om inte jag hade sådana överbeskyddande föräldrar som var uppe i mig hela tiden, så skulle jag helst bara vilja sluta tala. 

   Jag känner mig ensam. Oduglig, bortkastad. Mina föräldrar klagar jämt på mig. Jämför mig jämt med mina syskon bara för att jag har det svårt i matte. De säger att jag ska tänka på hur mycket mina syskon pluggade. Men saken är den att jag försöker. Jag försöker verkligen att leva upp till mina föräldrar - och mina vänners - förväntningar, men det är aldrig tillräckligt. Jag är inte tillräcklig i skolan, hemma eller bland mina vänner. Jag är så less.

   Jag skulle vilja ta mig härifrån. Jag vill inte vara bland dessa människor längre. Jag vill komma härifrån ett tag. Jag vet inte hur, men det är min högsta önskan. På något sätt ska jag komma härifrån, men jag vet inte hur. 

Vad ska jag ta mig till?

Rebecka

BUP svarar:

Hej Rebecka och tack för ditt brev. 

Så tungt du har det och min känsla är att du bär allt inom dig själv. Du skriver om en stor sorg som drabbat dig.
Jag vet inte om jag förstår dig rätt, att du stängt ner och försökt att avskärma alla känslor att det också handlar om den stora sorgen. Kanske är det också andra saker som du varit/är med om, som du försöker att hantera genom att stänga av. 

Det är lätt att förstå att du inte vill känna och tänka på det som är svårt men tyvärr är det inget bra sätt att komma tillrätta med det. Allt som finns inom dig har en tendens att ändå dyka upp när du minst vill det eller är beredd på det. Det kan dyka upp just som grubblerier kring ditt värde, ensamhetskänslor, känsla av att vara misslyckad och att känna sig olycklig. 

När du inte visar för andra hur du egentligen mår blir det ju också svårt för dem att förstå och att kunna hjälpa dig. Jag tycker inte att det är ok att dina föräldrar jämför dig med dina syskon, men kanske förstår de inte hur illa de gör dig genom det. 

Du skriver att du vill ta dig bort från alla människor. Jag vet inte riktigt vad du menar med det. En tanke är att du funderar på att ta ditt liv. En annan tanke är att du menar att komma bort så att du har en möjlighet att starta om med andra människor och i en annan miljö.

Jag hoppas att det inte är att ta sitt liv som du syftar på, men om det är de tankarna du har vill jag att du verkligen funderar på vad som finns som är viktigt för dig, vad du skulle vilja göra. För jag tror att det finns saker du vill och önskar med ditt liv. Du är mån om andra du verkar vara en klok tjej. Om du har sådana tankar vill jag att du ska kontakta självmordsupplysningen . Dit kan man vända sig för att få stöd, de har en chatt som är öppen vardagar mellan 19-22.

Om du tänker att du vill bort för att starta på nytt kan det kanske vara en god idé, men jag tror att du först eller samtidigt måste ta itu med det som du försöker att tränga undan. Jag tror att du skulle vara hjälpt av en samtalskontakt, där du kan få hjälp att sortera och reda i alla dina svåra känslor.

Jag tror också att det skulle vara bra om din familj fick veta hur du egentligen mår och hur kränkande och sårande det är när de jämför dig med dina syskon. Men det viktigaste är att du får hjälp med hur du mår.

Eftersom du är 16 år har du möjlighet att vända dig till BUP själv. Ett annat alternativ kan vara att du vänder dig till ungdomsmottagningen, kanske kan det vara en bra start för dig.

Även om det är tungt nu finns det möjlighet att få hjälp för att må bättre. 

Tveka inte, sök hjälp.


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta