Har börjat spåra ur

Hej! Jag är en tjej som inte vad jag ska göra.. För ett tag sedan började jag tänka mycket på min kropp då en person sa åt mig att det är viktigt att man ser bra ut.  Jag lyssnade och började ändra hela min livsstil. I psyket mår jag as bra men kroppen har mått mycket bättre. Jag äter någon frukt på morgonen och sedan lever jag på tuggummi för att dämpa hungern över dagen tills jag kommer hem och då blir det en frukt på kvällen. Jag tränar mycket vilket gör att kroppen inte får den energi som den behöver när jag varken ätit/äter efter eller innan träning. Men nu har det verkligen börjat spåra ur.. Jag satt på lektionen härom dagen och bara små greja med mina nycklar och fick tankarna om hur jag skulle känna om jag rev mig själv med den spetsiga toppen på nycklarna. Huvudet sa nej lägg av ta bort det tankarna med en gång men viljan tog bara över. Jag lyssnar sällan på mitt eget bästa utan är envis nog att jag testar dåliga saker ändå fast jag vet konserverna och efter jag rev mig kändes det mycket bättre. Det var blandade känslor men kände att jag får skylla mig själv över att jag är så värdelös och korkad liksom att jag förtjänar de. Jag vet inte men de var som att allt negativet i huvudet bara försvann för en stund. Nu har jag börjat riva mig så det börjar blöda och blir väldigt synliga märken. Jag tycker om den känslan så mycket efter jag rivit mig så det motiverar mig att göra om de så vill inte sluta men vet att jag måste. Jag tycker det är pinsamt och vill inte ha någon vuxens hjälp fast det skulle vara nödvändigt att i alla fall prata om det. Jag vill ta tag i problemet själv för att inte visa svaghet för människor, vill inte verka desperat av hjälp typ.. Vi ska ha hälsosamtal om en vecka i klassen och en av mina riktigt jobbiga svagheter är att jag inte kan ljuga. Jag verkligen kan inte! Om någon frågar mig något så antingen springer jag där ifrån liksom flyr från problemet eller så får jag bita i det sura äpplet och säga som det är men jag kan inte säga att det inte stämmer när det tex stämmer. Det kan vara både bra och dåligt beroende på vad de handlar om och i vilken situation det handlar om. Jag får sån ångest över att jag ljugit för en person så det underlättar mer för mig att bara berätta sanningen. Jag hatar att prata om mina problem då jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt när folk frågar ut mig eller ställer obekväma frågor också. Jag vill verkligen inte berätta på hälsosamtalet om mina problem när hon kommer fråga hur jag mår osv..  Jag har bestämt mig för att vägra gå dit men hur långt kommer jag på det är frågan.. Det känns inte som en hållbar plan att springa ifrån vuxna. Jag har gjort det förut och det har inte hjälpt precis utan det har snarare gjort motsatt effekt så i den situationen vet jag inte heller hur jag ska göra eller reagera. Jag har en del problem och en del svar jag söker. Hade varit tacksam över att få veta hur du tänker och ser de i dina ögon.

Långt ifrån problem fri tjej

BUP svarar:

Hej!

Jag tar ditt mejl på allvar och tänker att det är viktiga funderingar du har. Att äta så lite som du berättar att du gör, gör att kroppen inte fungerar som den ska. Kroppen skadas och hur du mår påverkas negativt både fysiskt och psykiskt. Ett sådant läge är viktigt att bryta och det finns bra hjälp att få.
Du är inte ensam om att ha hamnat i ett sådant här läge, och många upplever att steget till mer stöd kan kännas komplicerat. Men det finns bra hjälp att få. Jag ska berätta lite mer om hur jag tänker du kan gå tillväga. 

Att ha behov av stöd är inte desperat. Det är mänskligt. Att du lyssnar till dina behov är något bra och viktigt. Det låter som att det här hälsosamtalet ändå har satt igång något. Att det gjort att du tänkt mycket kring hur du mår och att du faktiskt oroar dig för hur du har det.
Du har en erfarenhet av att det inte hjälper att undvika vuxenhjälp. Så, jag tänker att du kommit till en punkt då du vill ta mer stöd, men att du behöver fundera över hur du vill gå tillväga. Att du själv, genom att skriva hit, fått chansen att se över alternativen för hjälp tänker jag innebär en känsla av kontroll, som kan minska din oro för att allt ska bli fel om du tar mer stöd. 

Jag vet inte hur det här hälsosamtalet går till, men jag gissar att det sker enskilt med någon professionell på skolan? Jag tycker att du ska säga som det är. Att frågor skrämmer dig men att du har problem som du skulle behöva hjälp med.
Du kan skriva ner lite kort, på liknande sätt som du gjort i ditt brev hit och antingen lämna över eller berätta utifrån om du vill. Det viktiga är ju att du får hjälp med din självdestruktivitet och dina självkritiska tankar.

Jag tror att samtal på en ungdomsmottagning skulle vara bra för dig. Som en utgångspunkt, en chans att få prata mer och se vilken hjälp som skulle vara bra för dig. 

Jag skickar även med en lista på ställen som ger bra stöd på nätet om du skulle behöva lite mer råd och stöd längs vägen.

Tjejzonen har till exempel en chatt. Du har kloka tankar om dig själv och insikt om att det kan bli fel ibland ändå. Det är en bra grund och din reflektionsförmåga kommer att kunna hjälpa dig ur jobbigheterna!