När jag var manisk

Hej,

Jag blev manisk för första gången i början på 2016. Det började lätt med lite sömn, bättre humör och mer energi. Jag visste inte vad som hände med mig och jag visste inte ens vad mani och bipolär var så jag var bara glad över att jag mådde så bra och att allt bara var så härligt.

Efter ca en månad av detta "må bra läge" så slutade jag sova helt och hållet och efter en helt sömnlös vecka spårade det ur totalt.

Jag orsakade översvämning i lägenheten så att det blev stora vattenskador, jag stal mina föräldrars bankkort/kreditkort och spenderade flera tiotusentals kronor på skräpsaker, har förstört i princip alla relationer jag har och så mycket annat.

Jag började höra röster och började tro att jag var odödlig och att alla andra var mindre värda och att alla borde se upp till mig. Det är så många relationer som totalförstördes, jag behandlade verkligen folk som smuts.

Jag trodde att jag kunde göra allt och rösterna (som bara stimulerade mitt ego ännu mer) började säga att jag kunde flyga så jag börjde tro på att allt var möjligt ännu mer. Jag hade under några dagar rymt hemifrån för att jag tyckte att mina föräldrar var som kackerlackor som inte förstod att jag var Guds son. 

Så nu "visste" jag att faktiskt kunde flyga. Jag åkte hem och försökta hoppa ut genom fönstret men mina föräldrar stoppade mig och höll fast mig medan jag skrek att de var idioter som inte fattade att jag var begåvad.

Polisen kom och jag blev tvångsintagen på psykiatrin. Fick massa injektioner med tunga mediciner för att jag skulle lugna ner mig och få sova. Medicinerna höll mig lugn men jag var fortfarande manisk fast nerdrogad och fick tillslut ECT som var det som gjorde att jag kom ur manin. Hade noll sjukdomsinsikt och blev utskriven efter flera månader när medicinerna hade justerats.

Jag var fortfarande beskymmerslös och tänkte att "det löser sig" med ekonomin, relationer etc, förnekade att jag hade varit manisk. Men nu, sex månader efteråt, inser jag att det inte alls löser sig. Familjen är skuldsatt och jag har förstört min ekonomiska framtid, mina skulder är hos kronofogden. Skulder på nästan 40 000 kr. Alla mina vänner hatar mig. Mina föräldrar klarar knappt av att se mig. Lägenheten blev förstörd och behövde renoveras för massa pengar.

Det är först nu jag har kommit tillbaka till verkligheten och det är med ett hårt jävla slag i ansiktet. Jag mår så fruktansvärt dåligt över vad jag har gjort mot min familj och mina vänner. Jag har varit fruktansvärt elak och förstörde allting på bara några veckor. Jag har sån ångest över allt, jag lämnar knappt mitt rum eftersom jag vet att min närvaro bara förgiftar tillvaron. Det skulle vara bättre för alla om de slapp se mig. Jag märker att alla blir sura när jag är i närheten.

Mest av allt i hela världen vill jag radera allt, ta bort 2016 och börja om men det kan jag inte göra. Pengarna är inte så jätteviktigt, jag har fått en förvaltare som nu styr över mina tillgångar så det känns lite bra. Men jag vet inte hur jag ska reparera mina relationer. Folk vet att jag var manisk, men det gör inte mitt beteende rätt och jag kan inte skylla på det. Även om folk vet så är ilskan kvar och jag vet inte vad jag ska göra för att fixa det här.

Viktigast är att att min familj inte hatar mig, men jag vet inte hur jag ska lösa det här. Min mamma säger att det enda jag kan göra är att ta mina mediciner så att det inte händer igen men jag vill att det ska bli som vanligt igen och om jag blir manisk igen så kommer jag inte få bo kvar hemma, då mina föräldrar inte orkar med mig. Jag vill bara bli av denna pest.

BUP svarar:

Hej!

Du har skrivit ett väldigt rörande, insiktsfullt och välformulerat brev - med ett tungt innehåll.  Det finns många människor som haft en manisk period när de ordentligt har ställt till för sig själva och för sina nära och kära. Om du googlar hittar du flera skönlitterära berättelser av sådana personer.

Din situation är alltså inte ett dugg unik. Den goda sidan är att du har fått en bra och effektiv behandling och "kommit tillbaka till verkligheten". Även dina ekonomiska problem kommer att lösas med hjälp av en förvaltare. Men du känner en stor skuld över vad som har hänt. Det är i och för sig är begripligt men helt orimligt. 

När man är inne i ett psykotiskt tillstånd är man inte ansvarig för sina handlingar. Det är psykossjukdomens väsen. Därför kan man inte heller dömas för eventuellt brott man begår i detta tillstånd, så som friska personer döms. Även domstolar tar hänsyn till detta och dömer inte till fängelsestraff utan till vård om det fortfarande är aktuellt.  

Du skriver att folk omkring dig vet att du har varit manisk, men att det inte gör ditt beteende rätt och du anser att du inte kan skylla på det. Här tänker du fel. Visst, det gör inte ditt beteende rätt, men du kan i alla högsta grad "skylla på det". Man skulle kunna säga att när man inte döms för ett begånget brott till fängelse på grund av psykos så "skyller" även domstolarna på sjukdomen. 

Jag tycker din mamma säger det mycket klokt att ditt enda ansvar är att ta dina mediciner så att en sådan period inte återkommer. Du har rätt i att det som har hänt, har hänt, man kan inte göra gjorda saker ogjorda.
Men jag kan samtidigt gissa att dina orimliga skuldkänslor ökar din ångest. Och din ångest i sin tur gör att du tror att din närvaro bland människor "förgiftar tillvaron" för dem. Fast det är också fullt möjligt att mänskorna i din omgivning mycket väl förstår att det som hänt inte var ditt fel. Men om detta skulle du behöva fortsätta att tala med en professionell person. 

Jag antar att du fortfarande har någon form av kontakt med psykiatrin (BUP) på öppenvården. Någon som skriver ut dina mediciner. Jag tycker du där ska ta upp ditt behov av samtal kring dina skuldkänslor och den ångest som är kopplad till dem.

Det är också sant att reparera relationer kan ta tid. Du är dock på rätt väg och du kommer att kunna visa ditt sanna och friska jag och att det går att ha en vanlig relation med dig för alla som bevittnad ditt sjukdomsperiod.