Är det normalt att ha självmordstankar?

Hej! 

är det normalt att ha självmordstankar? Är det normalt att planera lite om det?

För jag har bestämt, mår jag fortfarande dåligt när jag blir 20-21 år då tar jag livet av mig genom att hoppa eller hänga mig. 

Jag har haft tankarna "varför existerar jag?", "varför hamnade jag här?", "vad är meningen med livet" i ca 2 år. (Från femman, går i sjuan nu)

Under 1 år har jag funderat på sånt som tex vad skulle folk säga Om jag försvann, skulle de ha märkt om jag försvann och hur jag vill dö.

Under 3 månader har jag tänkt tex om jag inte lyckas jobba det jag vill då är det ett steg närmare döden (jag har mått dåligt så att mina betyg inte är lika bra), mår du dåligt så ska du ta livet av mig. Jag har planerat hur jag ska dö, var och när. Jag vet inte vem jag är längre. mina intressen har försvunnit. 

Jag har pratat lite med mina vänner men en av de säger att jag fejkar/låtsats om allt det där. Den andra säger inget. Men den tredje är "självänn" med mig. Hon mår också dålig och har också en ätstörning men hon förstår ändå inte. Vi förstår bara varandra kring mat men inte mer än det. Jag har bra relation med föräldrarna men inte kring det för att de har det svårt själv. Dessutom så säger de att jag ska tänka positiv.

vad är det fel på mig? Är det normalt att jag har sånna tankar? Går jag genom dn "tonårsfas"? 

Snälla svara

anonym

BUP svarar:

Hej

Vilka bra frågor du ställer. Jag tror att de flesta människor har eller har haft liknande tankar som de du skriver om. Så då är det svaret på din första fråga: ja du har normala tankar. Att tankarna blir vanligare under tonåren kan nog bero på att det händer mycket både i kroppen och i livet - både jobbigt och spännande. Dessutom utvecklas tänkandet mycket och man får kapacitet att tänka mer avancerade tankar. Till exempel får man större möjlighet att tänka på döden ur fler aspekter jämfört med när man är liten.

Nu till det som kan vara jobbigt med detta. Jag tror att tankar på att vilja dö eller att begå självmord kan ha lite olika betydelse. Ibland kan det vara en tröst att tänka att ”jag kan alltid ta livet av mig” när något är jobbigt och man inte hittar någon lösning på sitt problem och livet känns hopplöst. De absolut flesta hamnar nog ändå i att de inser att det inte är någon bra lösning på problemet.
Om man tar livet av sig för att lösa ett problem, är det ju faktiskt en ”icke-lösning” eftersom man ju inte har sitt liv kvar! Om man nu ändå inte hittar något sätt att ta itu med sitt liv och sina bekymmer kan tanken på döden komma åter och om det händer allt för ofta kan det i sig bli tjatigt och kanske till och med plågsamt.

För att ta ett av de exempel du ger i ditt brev, att inte få det jobb man vill ha skulle innebära ett steg närmre döden. Om det nu blir så att du inte kan bli det du vill idag, är det då samma sak som att du måste ta livet av dig? Knappast. Min erfarenhet av livet är att det är en resa mot ett okänt mål. Du vet inte riktigt vad som kommer dyka upp på färden. Det troliga är att du kommer att båda ändra mål och även anpassa dina drömmar efter vad som är möjligt. Det troliga är också att du kommer att kunna känna dig tillfreds med detta.  

Jag tror att när man sitter med frågor som dina, som till exempel ”vad är meningen med livet” så glömmer man tidsaspekten. Vi rör oss hela tiden framåt genom livet och det finns inget färdigt klart svar på frågan. Som jag tror så finns det ingen speciell mening, den får man ”uppfinna” själv. Sen finns det förstås andra uppfattningar som exempelvis religiösa.

Det finns ett stort problem (som bland annat BUP har som uppgift att försöka bidra till lösningar på) och det är självmord bland unga. Även om det inte är jättemånga som tar livet av sig varje år så är det ändå alldeles för många. Vi behöver inte vara rädda för att prata om det eller tänka på självmord, men om man har allvarliga tankar på att verkligen ta sitt liv skall man förstås söka hjälp för det.

Man kan förstås även behöva prata om självmordstankar om det är plågsamma tankar. Då är det bra att vända sig till någon man har förtroende för att få dela sina bekymmer.
Det är inte bara till BUP man kan vända sig utan det går bra att prata med till exempel Ungdomsmottagningen, skolsyster eller kurator, BRIS (116 111),

Självmordslinjen (90 101) eller varför inte en präst, konfirmationsledare eller en imam. Dom är vana vid att prata om döden och livet.

Till slut vill tacka för ditt brev som känns viktigt och som jag gärna ger ett långt svar eftersom jag tror att det är många som kan känna igen sig i dig.