Rädd att inte bli trodd

Jag är ledsen. Jag har ångest. Jag vill bara komma bort från livet. Jag kan inte sluta gråta när jag är ensam. Men det är ingen som vet. Jag vågar inte berätta för nån. Jag har varit hos kuratorer i ett halvår, jag började där för att jag var med om sexuella övergrepp och mådde dåligt över det och att min mamma inte trodde på mig. Min bästa kompis var djupt inne i en deprission och ett självskadebeteende men just när jag började må sämre började hon må bättre och nu pratar hon om hur hon dum hon var och att allt är så mycket lättare nu. Hon tror att jag också var på bättringsvägen efter övergreppen men  det har inte blivit ett dugg bättre. Jag är rädd att om jag berättar (för henne eller någon annan) hur jag mår kommer de antingen inte tro på mig (som min mamma, och det sårade så fruktansvärt) eller bara säga 'Jamen det går över, titta på *kompis namn*, det löser sig, bara ge det lite tid.' Jag är rädd att folk tycker jag bara söker uppmärksamhet om jag säger att jag mår så dåligt, för det gör ju alla ibland, särsklit tonåringar.. Men jag behöver bli tagen på allvar, men jag är så rädd för att försöka. Plus att jag inte alls är bra på att formulera mig, så det går ju bokstavligen inte så bra att berätta. Jag kan inte prata med mina föräldrar eller syskon, det har jag aldrig gjort. Jag har kunnat prata med min kompis, tills hon började må så mycket bättre och det kändes som hon inte skulle förstå någon som mår dåligt. Jag är verkligen inte bra på att prata om mina känslor, det har jag aldrig varit. Jag vet inte vad jag behöver, liksom om jag skickas till en psykolog, vad skulle jag göra där, jag vill ju bara dö... Vad ska jag göra?

Ailien

BUP svarar:

Hej Ailien!

Tack för ditt brev!

Att inte bli trodd när man anförtror sig åt någon är nog bland det mest sårande man kan råka ut för, särskilt när det gäller sexuella övergrepp som redan i sig för många är svåra att berätta om. Kanske din mammas reaktion beror på att hon blev så rädd och inte vill att det vara sant och därför skyddar sig själv genom att förneka och inte tro på dig.

Som jag förstår det har du inte vågat berätta för den/de kurator/er du går hos hur dåligt du mår? Betyder det att du träffat olika personer? Är det för att du redan innan målar upp vad han/ hon kommer att svara eller har ni ingen bra kontakt?

På din beskrivning låter det som att du har svårt att lita på att någon ska respektera dig och ta dig på allvar och du kanske inte har bestämt dig för att våga ta steget att anförtro dig åt någon. Då är det oerhört viktigt att det inte blir olika människor du träffar hela tiden. Du kanske inte träffat någon som är rätt person för dig än.

Din kompis har precis börjat må bättre efter sin depression och du tror inte att hon då längre kan/vill förstå dig. Jag vet inte varför det känts så men jag tror att du behöver prata även med någon annan, ibland kan det kännas som ett tungt ansvar att veta att man är den enda som vet hur det är.

 Du undrar också hur det kan hjälpa att prata med någon, särskilt som du tycker att du har svårt att prata om känslor. Att bli förstådd och respekterad,  få dela sina känslor och tankar med någon kan ofta vara det som gör att livet känns värt att fortsätta.

Om du inte vill fortsätta hos kurator eller vända dig till närmaste BUP mottagning så kanske du kan kontakta tjejzonen.se och få prata eller chatta med någon där till att börja med.