Vilsen i sig själv

Hej! Jag är en tjej på snart 18 år. Jag har varit självmordsbenägen sen jag var 8 och skadat mig själv sedan dess också. Det kommer dock i perioder, jag har ingen diagnos då jag aldrig har blivit utredd för något men jag blir väldigt deprimerad i perioder. Efter de perioderna blir jag nästan överglad och samtidigt får jag typ black outs från tiden då jag var deprimerad. Nu är jag i en svacka igen, har tappat viljan att leva men jag måste därför att mina kompisar och min familj har lidit tillräckligt redan. Jag hatar mig själv. När jag ser mig i spegeln kan jag tycka "nej men jag ser inte så hemsk ut!" men så fort jag tittar bort från spegeln vill jag bara ta en kniv och skära bort allt fett och dö. Jag har gått till en kurator i fem år men sedan började jag på gymnasiet och då hade jag inte samma kurator längre. Jag ville inte börja om på nytt så jag väntade länge innan jag gick till henne, jag gick ändå bara dit en gång. men nu innan skolan slutade gick jag dit en gång till och då var det tyngre. Jag ville dö. När jag har mina svackor så blir jag helt tom. Jag kan inte gråta, bryr mig inte om någon eller något, tom helt enkelt. Jag har depression i släkten, på både mammas och pappas sida, och båda mina föräldrar har varit självmordsbenägna. Jag vet detta för när jag var runt 8 hittade jag en snara hos pappa, då visste jag inte vad det var men nu förstår jag. Och jag har läst dikter som mamma skrev när hon var lika gammal som jag, hon skrev om hur hon inte ville leva längre, hur allt skulle vara bättre om hon försvann, precis som jag känner. 

Jag vet inte varför jag babblar på, jag antar att jag vill få ut det och jag skulle gärna ha något att skylla mina problem på. Min bästa kompis försökte ta livet av sig för någon månad sen, hon sedan fick hon kontakt med er och hon har fått reda på att hon är bipolär och får medicin nu och hon mår mycket bättre. jag söker inte medicin, jag kan inte ens svälja en halv alvedon vid mensvärk hehe men jag skulle gärna vilja ha hjälp. Jag är rädd för att bli bra och jag trivs med att må dåligt men jag vet att allt är mycket bättre när jag mår bra så därför vill jag ändå bli bra. Det här är en enda röra men jag hoppas någon kanske förstår en del av det jag har skrivit i alla fall och kan hjälpa mig för jag känner mig vilse i mig själv.

Nina

BUP svarar:

Hej Nina!

Jag tycker inte att du "babblar på" och förstår hur det känns att vara "vilse i sig själv". Det är jättebra att du valde att skriva till oss. 

Du har tidigare fått hjälp av en kurator men du behöver uppenbarligen hjälp i nuläget. Man kan må periodvis dåligt men du skriver att det har pågått sedan rätt så många år. Du har kämpat på vilket visar att du har mycket inre styrka men du ska inte vara ensam med dina problem.

Du skriver att du vet att din mamma hade liknande problem när hon var ung. Vet hon om att du känner till detta? Kan hon vara stöd till dig och kanske även berätta vad det var som hjälpte henne?Eller går det att prata med din pappa som du också vet hade dystra perioder i sitt liv? Kan hans erfarenheter vara till hjälp för dig?

Men oavsett hur det är med att tala med dina föräldrar anser jag att du, eller du och dina föräldrar, tillsammans omgående ringer till den BUP mottagning du tillhör. I din ålder kan man ringa själv på egen hand, om du så vill. Du kan beskriva dina problem precis så som du formulerar dig i ditt mejl till oss, det kan underlätta den första kontakten.

Eftersom det kan bli väntetid på BUP, föreslår jag att du går in på en hemsida som heter tjejzonen.se. Där kan du chatta med någon som stödjer dig i att hålla emot de svåraste tankarna  tills du kommer till BUP.

Titta gärna också på den artikel jag bifogar här.