Är ganska bra på att sätta på en mask

Hej, jag mår inte så bra tror jag. Jag vet inte vem eller vart jag ska vända mig. Mina föräldrar skulle aldrig hjälpa mig och mina kompisar förstår inte allvaret. Jag har skurit mig själv en gång och har gärna velat flera gånger, men kan på nåt sätt stoppa mig, vilket är svårt, och det slutar med att jag antingen slår i saker eller att jag bara tar en matkniv och gör liksom repor på armarna för att få ut smärtan på nåt sätt.

Jag har inget självförtroende och tycker jag är ful, tjock och bara annorlunda på ett dåligt sätt. Jag brukar faktiskt få komplimanger om mitt utseende men skulle aldrig inse det själv. I skolan har jag nu på senaste tiden börjat få mer koncentrationssvårigheter och jag har alltid haft svårt med att börja och ta tag i saker. Jag vet att jag är bra i skolan, har över medelbetyg, men jag ser det inte själv. Jag tror alltid att jag ska få lägre betyg än vad jag egentligen får. Efter prov är jag aldrig nöjd med min insats och i 7:an så kollade jag inte ens på mina slutbetyg. Nu i åttan har flera lärare märkt att jag mår dåligt och rekommenderat att gå till kuratorn, men har aldrig gjort.

På sommaren följer jag aldrig med och badar för jag skäms så mycket över min kropp. Jag vet inte heller hur man ska agera runt folk och tycker det är jättejobbigt. Jag har haft väldigt svåra perioder i skolan med alla kompisar, under ungefär tre månader under hösten 2016 så blev jag mobbad av ett stort tjejgäng, och alla mina kompisar tyckte att det inte var någon big deal eftersom att tjejgänget var snälla mot dom. Tjejgänget ville få mig ensam gjorde hemska saker, men det behöver vi inte in på nu gör jag har redan släppt det. Ville byta skola ett antal gånger men ville inte visa mig svag. Jag har haft självmordstankar men skulle aldrig vilja visa mig så svag. Skulle heller inte ha modet till att ta mitt eget liv. Jag har ett antal bra kompisar men det känns som att jag alltid är andrahandsvalet, att alla har en bättre vän än mig. Jag uppskattar dock alla mina vänner lite för mycket tror jag hahaha jag älskar dom med mitt liv.

I vissa perioder har jag väldigt mycket humörsvängningar, i sexan blev jag ledsen och jättenere vid klockan ett varje dag. Det enda som gjorde att jag mådde bra var Justin Bieber, han är den enda som alltid funnits dör för mig, jag vet att det låter jättefjantigt men det har bara blivit så att hans röst ger mig nån slags trygghet. Jag har ofta ångest över saker, speciellt skolan och människor i min omgivning. Känner även väldigt mycket prestationsångest hela tiden över saker. När jag ska åka någonstans så känner jag ofta illamående och får ont i huvet. Kan också bli jättearg på småsaker, bara när jag hemma dock, är ganska bra på att sätta på en mask och hålla känslorna inne när jag är ute med kompisar. Det går adhd och aggressionsproblem i släkten på pappas sida och på mammas sida så har nästan alla tjejer problem med Sköldkötteln. Min mamma och moster går även hos psykolog och mamma har väldigt många problem. Vet inte om det är viktigt att veta men jag har mycket problem med kroppen också, jag är nästan blind, han mycket problem med höfter, rygg och knäna. Vilket fick mig att sluta på fotboll och handboll, det blir bättre nu med all hjälp jag har fått från olika naprapater så jag har börjat träna handboll igen. Sen så har jag väldigt ojämn mens också. 

Jag vet inte riktigt vad min fråga är med det här men jag vill nog helt enkelt att det ska bli bra, det kanske inte är nåt fel på mig eller så kanske jag har någon diagnos? Jag vet faktiskt inte men har ni varit med om någon liknande och vad ska jag göra?

En allmänt depp typ

BUP svarar:

Hej!

Du har varit med om mycket och kämpar med flera svåra saker. Jag imponeras av din förmåga att tänka kring hur du har det, ta nya tag och hitta sätt att komma vidare. Att du försöker hålla dig från att självskada är både starkt och klokt. Samtidigt låter det viktigt att faktiskt börja lyssna till den där rösten som anas i ditt brev, att det är mycket som du kämpat med själv och att det nu behövs mer stöd. Vad fint att du har kunnat börja med handbollen igen (fysisk aktivitet är ju bra för både kroppen och det psykiska måendet) och att du haft Justin Bieber som ett stöd när det varit som tuffast. Att ta hjälp av musik är inte alls fjantigt utan smart!

Du återkommer till tankar om att du inte vill visa dig svag och det är inget konstigt med det. Men ibland kan det vara så att sådana tankar hindrar i att få bra stöd. Att inte vilja visa sig svag är bra i stunder då man behöver samla kraft, vara tuff och ta sig igenom svåra saker, men behöver varvas med många stunder/tillfällen då man bara får vara sig själv, känna sig förstådd och kunna visa sig sårbar utan att det blir alltför hotfullt. Att du varit med om elaka och kränkande saker från det där tjejgänget spelar nog in i det. Sådana jobbiga händelser ruckar ju den trygghet vi skulle önska alla i vardagen. Vi behöver alla goda och trygga relationer, så det är ju jättefint att du känner att du har ett gäng vänner du tycker om. Att du kan känna dig som ett andrahandsval eller bli osäker på hur de tänker om er relation kanske också kan handla om att du faktiskt har varit utsatt för mobbning tidigare? 

Jag tror att du skulle må bra av att prata med någon professionell om hur du har det. Att du fått bra hjälp för dina kroppsliga bekymmer låter som en bra grund, för att ha ont tillsammans med andra besvär, har ju också påverkat dig och varit jobbigt. Nu är det läge att du berättar, likt du gjort i ditt mejl hit, om hur du mår, skolan, familj och kompisar. Då kan du tillsammans med en behandlare lägga pusslet om dig för att förstå mer och genom det hitta vad du behöver för att må bättre. Ibland landar man i att ringa in någon diagnos som kan ligga till grund för inriktningen på fortsatt stöd. Det kan ge förståelse och göra att vi vet mer om hur det brukar vara för andra med samma tillstånd, men själva diagnosen kanske inte är det viktigaste i sig utan hur man sedan blir hjälpt utifrån den. 

Jag tycker att du ska prata med dina föräldrar om att du skulle vilja prata mer om hur du mår. Eftersom din mamma gått till psykolog så kan hon kanske vara stöttande i att det skulle kunna vara något bra för dig. Och att hon stöttar dig i att ringa till BUP och boka en tid. Dina vänner och föräldrar vet ju inte allt det du vet om hur det är, så låt inte rädsla för vad de ska tycka hindra dig från att ta mer hjälp. På vår startsida kan du klicka dig vidare till kontaktuppgifter till den BUP-mottagning du tillhör. På BUP arbetar personer som är vana vid att lyssna till liknande berättelser som din och vet vad som kan vara bra då!