Flyr in i min telefon

Hej! Jag är djupt deprimerad och har varit det i cirkus 6 år. Jag skär mig, tänker självmordstankar också.  Jag har inte berättat för någon om allt detta men det känns inte direkt bättre när jag pratar om det. Det känns bara mer hopplöst. Jag flyr in i min telefon och iPad, det känns jobbigt och jag blir bara mer och mer förslappad. Jag äter normalt men går och småäter sötsaker väldigt ofta. Jag kan inte se mig själv i framtiden längre som glad och livfull. Mina föräldrar vet inget och jag vill ha det så också. Tacksam för svar.

Em

BUP svarar:

Hej!

När jag tänker efter att du är 13 år och har känt dig deprimerad sedan 6 år tillbaka står det klart att du har mått dåligt nästan under hälften av ditt liv, i alla fall sedan du börjat i skolan. Det är milt sagt sorgligt och nästan skrämmande att ingen under alla dessa år har lagt märke till att du inte är glad, att du bär på en ständig ledsenhet. Att du under sådana omständigheter började skada dig själv som en sorts kortvarig hjälp är inte förvånande även om det naturligtvis inte är en lösning.

Du skriver inte om dina hemförhållanden men du gör det klart att du av någon anledning inte räknar med att dina föräldrar skulle förstå dig och hjälpa dig. Du håller dina problem, tankar och känslor helt enkelt hemligt inför dem och så vill du ha det även i fortsättningen. 

Du har säkert dina skäl att inte ta det med dina föräldrar. Men rätt så ofta är det så att roten till att ett barn mår dåligt är just den dåliga relationen med föräldrarna. Har du någon gång provat att tala ut med dem hur du mår och vad du saknar? Ja, jag vet att det finns tyvärr föräldrar som inte är så bra på att visa sin kärlek till sina barn och ge dem den omsorg och omtanke de behöver. Föräldrarna själva kan behöva rådgivning hur de ska kunna få bättre relation till sina barn. I så fall är det familjesamtal som hjälper. Det kan man få på socialtjänsten eller på BUP. Det förutsätter förstås att du tar upp temat. Du säger ganska kategoriskt att du inte vill det men jag kunde ändå inte låta bli att uppmana dig att åtminstone någon gång prova detta. Du kan kanske vinna något viktigt på att göra det? Du får själv avgöra saken efter att du förhoppningsvis tänker efter än en gång. 

Det finns naturligtvis också andra vägar. Du skriver att du inte berättat om att du skär dig och har självmordstankar men att det inte känns bättre för dig när du pratar om det. Frågan är vem eller vilka har du försökt ändå att tala med så att du har kommit fram till att det inte hjälper. Var det kompisar eller har du träffat någon vuxen, släkting eller någon i skolan (skolkurator? skolsköterskan?) som inte kunde hjälpa dig med dina mörka tankar? Och hur mycket sa du vid sådana samtal? 

Hur som helst är en sak säker -du kan inte fortsätta på det här sättet. Ju längre det pågår desto mer kommer du att fly från det verkliga och händelserika livet till det låtsasliv man kan leva på nätet. Det vill säga, du fortsätter att isolera dig. Du får inte in nya tankar, nya perspektiv utan dina tankar går bara runt-runt i cirklar utan utväg.

Alla människor, vuxna, undomar och barn behöver få någon att bolla sina tankar med för att kunna lyfta sig ur sin egen rundgång. Alla behöver det just för att se det du saknar: framtidsperspektiv och hitta glädje i att umgås och olika andra aktiviteter. Jag bifogar här några länkar du kan läsa för att se vilka vägar som finns även utan dina föräldrars inblandning om du nu kommer fram till att så vill du ha det. Förslag på chattkontakt på nätet, till exempel tjejzonen.se eller/och att ta kontakt med ungdomsmottagningen hittar du där bland annat. 

Det viktigaste är att du nu samlar kraft och mod att efter att du skrivit till oss också tar nästa steg. Tro mig, du är inte den enda som haft det svårt och fått hjälp och börjat se ljuset in tunneln. Jag vet att det kan kännas motigt men det framgår av ditt mejl att du vill få hjälp med ditt lidande. Denna din vilja är din viktigaste energikälla.

Använd den i rätt riktning.