Vågar inte säga någonting till mamma

Hej bup! Jag har otroligt svårt att prata om hur jag mår osv. Jag känner att jag har problem som jag inte kommer kunna leva med hur länge som helst, men jag har ingen aning om hur jag ska berätta för min mamma.. 

Jag är otroligt paranoid och ej självsäker överhuvudtaget. Jag tänker jämt och ständigt om hur folk tycker om mig, t.ex hur jag ser ut, min personlighet, hur jag går osv. Ja, allt jag gör liksom. Det gör att jag inte kan gå nånstans på stan eller till matsalen i skolan överhuvudtaget utan att hjärtat dunkar och andas snabbt. Jag tror inte jag har socialfobi, utan dålig självbild bara (även om jag har många symptom på socialfobi). 

Jag är väldigt kräsen på vad jag äter, och då menar jag inte nyttigheter osv, utan vad jag gillar och ej. Pappa blir förbannad på mig för det och klagar jämt och ständigt och säger att han har tur att han kan äta på jobbet.

Jag har 0 motivation i skolan längre, jag gör inte läxor eller pluggar till prov. Jag går i 9:an och ska snart söka till gymnasiet och är orolig över min framtid. 

Jag socialiserar inte ofta, vilket gör att pappa också blir arg över det.. Men han har dubbelmoral och tycker först att jag ska va ute mer men sen då jag är det så klagar han att jag inte är hemma. Min mamma tycker det är bra att jag är hemma för att då vet hon precis vart jag är och slipper oroa sig.

Jag har ibland svårt att uttrycka mig känslor om saker och ting. Folk tror att jag inte bryr mig och är dryg med mening. Men jag menar inte att framstå som det.

Jag har till sist även depression och det har jag haft i 4 år och har ALDRIG sökt hjälp av en psykolog eller nåt. Inte ens mamma vet om nånting. Jag har skadat mig själv så har ärr över mina armar så går aldrig utan långärmat. Jag vågar inte säga nånting till mamma (för jag ogillar och litar inte på pappa) så jag undrar om ni kanske har nåt tips som hjälper? Ursäkta för långt brev och många saker.

Linnesis

BUP svarar:

 

Hej Linnesis!

Du beskriver flera saker som är svåra för dig som din bild av dig själv, din motivation till skolan, kontakter med kamrater och nedstämdhet.

Men något som också är svårt, och tänker jag kanske allra svårast, är att du inte vet hur du ska kunna berätta om det här för din mamma. Din mamma vet inget om hur du känner dig. Varför är det svårt att berätta? Tror du som du säger att du inte så lätt  kan uttrycka dig om känslor? Men det gör du i ditt brev. Där beskriver du hur du känner på ett förståeligt sätt. Har din mamma lätt eller svårt att tala om känslor? Kan du ändå våga pröva?

Mitt tips till dig är att försöka dela vad du känner med någon och inte gå ensam med svåra känslor. Det är när man pratar med någon som man kan få möjlighet att se på svårigheterna och på sig själv på annat sätt och som kan vara till hjälp med  att komma vidare.

Ett sätt är också att tala med någon utomstående som skolkurator eller ungdomsmottagning.  Men försök ändå tala med din mamma. Det låter ensamt att hon inte känner till hur du mår.

Försök!