I stallet har jag självförtroende

hej. hela höstterminen var ett h#lvete. Fick panik vid B, "panik"attacker under prov, grät på en del, kände mig jättedålig. fick ändå mest A. lärarna sa jag var jätteduktig, men berömmet gick bara in och ut på en sekund. jag grät mig till sömns. jag hatade mig själv,. jag var så fet, ful, korkad. åt inget under dagarna. dröjde ofta 12 timmar mellan varje måltid, om vardagarna. om helgerna var det som att jag tappade kontrollen, åt godis, mat, pizza, allt.

skar mig själv, om kvällarna. först på handleden, döljde under klockan. men när pappa såg det trodde han det var klockan som gav skav så han sa att jag inte fick ha den. så då började jag skära mig på mitt ben. fick självmordstankar. jättejobbiga, spydde upp maten jag ätit fem gånger. jag ville ju inte dö, men jag ville inte leva, jag orkade inte. jag gick ner från X kg till X kg. då kände jag mig chockerande glad! när vågen visade X kg! jag var bara X kg från mitt mål! (är X lång. mitt mål är att nå under X kg, längre fram X kg och något år framöver under X bmi. för alla de är så jävla fina kroppar!)

men så hände det nästan värsta jag kunnat föreställa mig! min lärare ville prata med mig. (mentor) jag fick panik, jag visste ju inte vad hon visste, vad jag skulle säga och hur jag skulle övertyga henne att jag mådde bra(hon har då väldans skarp syn, lyckades lura lärarna på låg å mellan hela tiden) 

hon frågade mig hur jag mådde, att hon, lärare OCH DE I KLASSEN!!!!!!!! var oroliga för mig. drog en lättnads suck, när hon berättade att de var oroliga att jag hade för höga krav på mig själv ang betyg. (trodde hon nämligen visste om att jag svälte mig själv, skar mig och ville dö) 

lyckades till viss del lura henne att jag inte mådde så dåligt, bara att jag ibland vart besviken vid B. 
de jag sa som var sant, var att jag inte berätta för mina föräldrar. då sa hon, att hon jag någon gång kände mig för pressad, kunde jag prata med henne. 

vid jul, så bestämde jag mig att äta. skar mig inte heller. var i stallet hela dagarna å mådde så SJUKT BRA! i stallet har jag självförtroende, vågar prata med folk jag inte känner, vågar försöka, för jag vet att det inte är någon fara om jag gör fel. 

men så började skolan igen... hade gått upp till X kg!!!!!! fick panik. och slutade äta på skolan direkt. inte en dags undantag. tom slutat gå till maten ibland. äter under X kcal/ dag. men på helgen, äter jag en dag under X kcal och en dag då jag ej räknar. men får sån sjuk ångest då. men mår samtidigt bättre då jag är i stallet under helgen. har inte tid att sitta hemma å inte göra någonting. 

i fredags hade jag ätit så många kcal till frukost att jag fick panik och tvingade mig själv att spy upp allt när jag kommit till skolan. tror jag fick upp det mesta. men det är jobbigt för jag blir trött/yr samt så rinner tårarna när jag spyr. och jag hatar mig när jag ser mig i spegeln.

Nu är jag less på allt det här. JAG VILL må bra. men vill samtidigt ha nått mitt mål på under X kg innan jag ber om hjälp, för jag är inte tillräckligt sjuk nu enligt mig själv, jag vill vara smal när jag ber om hjälp. kunna se revbenen. 

men samtidigt, så vill jag berätta för min mentor att jag inte mår bra, att jag vill ha hjälp, att jag spyr, skär mig själv, svälter mig själv och vill ta livet av mig ibland. 

somnar vid halv tolv, men vaknar 3-4 gånger om natten. så får ksk 5 timmars sömn. 

alla bara skäller på mig hela tiden hemma. jag har stökigt rum, jag går inte upp på sekunden, jag pratar för mycket, jag skojar om fel saker, jag säger fel saker, jag ger fel komplimanger, jag kollar fel på dem, jag är sur på dem. jag kostar pengar. MIN SYRRA däremot, får alltid göra som hon vill(3 år äldre) hon får alltid säga allt, hon får slå mig, (hon slåss inte hårt), hon får reta mig.

vad ska jag göra...

förtvivland 13 åring

BUP svarar:


Hej!

Tack för ditt långa, innehållsrika brev. Trots att du skriver mycket om allt som är besvärligt i ditt liv fastnade jag för den ljuspunkt du nämner. Jullovet och stallet.

Det som du upplevde där, att du kan göra fel utan att det gör något, skulle jag önska att du kunde känna även resten av årets 365 dagar. För jag får intrycket av att det för dig handlar om att prestera resten av tiden; vara duktigast i skolan, vara smalast i klassen, inte vara fel eller ful och så vidare. Tänk om du kunde se andra människor som hästarna i stallet. Hästarna bryr sig nog knappast om hur du ser ut, vad du har för betyg eller hur många kalorier du ätit i dag. Det är annat som gör att de gillar dig och du gillar dem.

Du skriver att du är less på det här och bara vill må bra. I samma andetag pratar du om en målvikt. Om det nu är så att dessa två mål (må bra-väga X antal kg) inte går att förena. Hur väljer du då? Smal eller glad? Min erfarenhet av ätstörning är att även den som kommer ner i sin idealvikt, inte kommer att nöja sig med det. Det blir en ny målvikt och ytterligare ångest och lidande.

Som du ser tar vi bort alla vikter och längder ur ditt brev. Vi gör så för att vi anser att det är fel att fokusera på exakta kilon och centimeter eller BMI som du också pratar om. Välmående mäts inte i BMI. Det är annat som gäller då, kanske en varm hästmule eller den förväntansfulla blicken ur en hästs öga. Jag tror att det var därför julen och stallet blev en sådan skön avkoppling för dig.

Jag tycker att du beskriver att ditt liv är så pass problematiskt att du borde ta hjälp för att komma ur det. Jag tror inte att mina möjligheter med ett enkelt mejlsvar kan hjälpa dig ur allt detta. Jag förstår att du har en jobbig situation hemma men kanske du skulle kunna be mamma eller pappa att stötta dig i att få hjälp. Du kan, om det känns omöjligt, kanske ta kontakt med skolsyster så att hon kan hjälpa dig vidare.

Du kan också få fint stöd på Tjejzonens ätstörningschatt.

Dröj inte att söka hjälp, det är många dagar kvar till nästa jullov.