Skär mig och kan inte sluta

Hej! Jag har sedan November 2016 börjat skära mig och kan inte sluta. Jag har lidit i depression och ångest i cirka 6-7 år, i början av 2016 sökte jag hjälp. Min psykolog testade KBT med mig, det gick bra, absolut. Det blev bättre med den sociala delen men med min depression blev det inte bättre. Av någon anledning valde jag att säga till alla att det blev bättre ändå. Att jag mådde bättre och att jag faktiskt klarade mig. Jag ljög. Jag kände att jag vill göra alla i min omgivning glada, att dom skulle vara stolta över mig. Mina föräldrar tror fortfarande att det har blivit bättre, att jag inte alls är deprimerad lika ofta längre bara för att jag inte visar det för dom. Jag har extrem ångest över att jag börjar skära mig själv och vill så gärna berätta för dom, ibland vill jag göra mer än att bara skada mig ytligt och det oroar mig än. Om två dagar ska jag på återbesök hos min psykolog och jag kommer till att låtsas som att allt är bra. Jag är rädd att han kommer att kontakta BUP om jag berättar, dit vill jag inte.

Jag behöver helt enkelt hjälp med hur man ska berätta för sina föräldrar på bästa sätt utan att ens liv ska förstöras ännu mer.

Anonym.

BUP svarar:

 

Hej!

Tack för ditt brev.

Du har inte velat tala om för dina föräldrar eller din psykolog  att du skär dig och fortfarande känner dig nedstämd. Hellre låtsas du att allt är bra.

Kanske är du ambivalent till att söka hjälp för att du skär dig. Du vill kanske både ha hjälp att sluta men också ha det kvar i hemlighet som ett utlopp för dina känslor?

Men du skriver också att du själv skräms av att du skär dig.

 Ibland kan det vara så att man undviker att berätta sådant man själv oroas över därför att man är rädd att se hur oroliga andra verkar bli över det man berättar. Om dina föräldrar skulle bli oroliga över det du berättar kanske du skulle känna dig mer orolig och det kan vara en  anledning till att du tvekat att säga något.

Men kanske du kan tala med dina föräldrar om det. Att du vill berätta om hur du mår men att du vill att de lyssnar utan att deras egna reaktioner och oro tar över för mycket. Om de bättre känner till hur du faktiskt  mår har de ju också större möjlighet att stödja dig.

Också psykologen behöver veta hur du egentligen mår för att du ska få en bra hjälp. Om du låtsas som inget kan du inte få den hjälpen. Försök berätta för honom hur du mår och vad du är rädd för så ni kan tala om det tillsammans.

Ge inte upp!