Är det bulimi som gör att jag kräks?

Hej! Jag är en tjej, snart 16 år, som länge försökt gå ner i vikt. Med länge menar jag ungefär tre år - alltså sedan jag gick i sjuan. Till en början höll jag det nog till en hälsosam nivå genom att utesluta läsk, godis och snabbmat men äta rejält med ”vanlig” mat. Sedan arbetade vi med sjukdomar inom idrott på idrottslektionerna och jag läste boken ”Bättre än Zlatan”. Jag minns att jag då tänkte ”Börja aldrig räkna kalorier!” Jag tänkte att det skulle räcka med att dra ner på vissa ”energibovar”. Men trots det jag sa till mig själv började jag kolla upp på internet hur mycket livsmedel innehöll på i anteckningarna på min telefon skrev jag ner hur mycket jag åt. Eftersom att det var omöjligt att kontrollera i exempelvis skolan tror jag att jag avrundade uppåt och därmed fick i mig ännu mindre än jag faktiskt hade tänkt bara för att ha marginal. Jag gick ner i vikt rejält och många påpekade detta för mig. Min farmor och farfar, föräldrars vänner, lärare, klasskamrater. Dock aldrig mina föräldrar som har ett hälsosamt förhållande till mat. Jag gick som sagt ner ordentligt men kunde inte se detta på grund av all ångest och tankeverksamhet som gick åt att planera hur jag skulle undvika viss mat eller exakt vilken mat jag skulle laga. När jag efter kanske ett år (exakt tid vet jag inte utan jag försöker uppskatta) levt till stor del utan sötsaker och med väldigt mycket motion inte pallade mer började jag äta som bara den igen. Det var många tankar som cirkulerade då. Bland annat förträngde jag att jag skulle gå upp i vikt igen och därför tyckte att ”nu när jag är smal kan jag äta vad jag vill”. Men jag tror att jag också gjorde det för att lära mig äta utan ångest. Med träningen gjorde jag lite liknande. Jag hade ett långt uppehåll och sedan började jag så smått igen men utan att riktigt komma in i det. Efter det att jag gått upp igen har den här ”jojobantningen” fortsatt. Jag upplever nu att jag har ett sundare förhållande till mat än tidigare men det händer att jag hetsäter. Jag får inte alls lika mycket ångest efter hetsätningar längre och jag har hela tiden tänkt att jag inte ska kräkas. Jag har sällan stoppat ner fingarna i halsen och fått upp allt på en gång likt kräkningar när man är magsjuk. Däremot kommer det liksom lite kräk hela tiden efter att jag hetsätit som till slut blir väldigt mycket. Om jag till exempel har en skål bredvid sängen och suttit i sängen och ätit så kommer det bara upp. Och jag hindrar det ju inte. Jag har nyligen börjat gå till BUP och jag valde att vara helt ärligt och ta ett första steg genom att berätta för en vuxen om mitt förhållande till mat. På andra mötet frågade kuratorn mig om jag kräker och jag skakade bara på huvudet. Men det som gnager i mig är om jag ljög. Jag vill därför fråga här innan jag berättar samma sak för henne. Är det jag beskrivit att kräka som kompensation för det jag ätit? Eller är det mer bara ett tecken från min kropp och inte mitt huvud om att jag måste spy för kroppens skull. det konstiga är att det inte känns som något av det. För jag har inte stoppat fingrarna i halsen men jag har heller inte ätit så mycket att jag mått illa så att kroppen därför skulle kräkas. Kräket ser liksom inte heller ut som när man är typ magsjuk. Detta är mer som ägg… Kanske beror det på att det jag ofta hetsätit är glass. Jag undrar också, om jag väljer att berätta detta för kuratorn för att kunna diskutera det med henne och bli hjälpt på så sätt. Måste hon då berätta det för mina föräldrar eftersom att hon har skyldighet att berätta saker som kan skada mig? Jag har inte längre så mycket ångest över mat. Visst kan jag ångra mig rejält men det är en helt annan sak. Nu sitter jag här och har kräkt(?) ganska mycket men jag hade varken mycket ångest innan och jag känner mig inte mycket mer lättad nu efteråt heller. Om mina föräldrar få veta känns det som jag alltid kommer ha ögonen på mig och det hade blivit jobbigare många stunder eftersom att jag så pass ofta njuter av maten jag äter istället för att få ångest även om jag inte äter överdrivet mycket.

Tack på förhand

BUP svarar:

Hej!

Jag uppfattar av ditt brev att du har kämpat länge med ätstörning och nu tagit steget att ta hjälp. Det är starkt gjort och jag tror att det är svårt att klara att ta sig ur ätstörning helt på egen hand, man behöver verkligen stöd.

Nu till dina två frågor. Är dina kräkningar en kompensation för att du ätit? Även om du inte sticker fingrarna i halsen och inte aktivt framkallar kräkningar så kommer de i samband med att du hetsätit så jag tycker absolut att du ska ta upp det med kuratorn. Det gör, som du säger, det möjligt för er att prata om det. Det är själva förutsättningen för att kunna hjälpas åt.

Sedan kommer frågan om kuratorn då är tvungen att berätta det för dina föräldrar. Här tänker jag att ni måste kunna diskutera det. Det låter inte som något som är omedelbart livshotande men det är samtidigt så att du kanske kommer att behöva dina föräldrars stöd med det. Så mitt råd är att ändå ta upp det med kuratorn och sedan diskutera hur ni ska göra.

När man är inne i att räkna kalorier och tänka på mat så blir man ofta rädd för att berätta om detaljer om hur man tänker och gör, särskilt för sina närmaste.
Några jag träffat har (efteråt) beskrivit att de aldrig ville berätta allt för då kändes det som att de inte längre hade någon kontroll själva. De var rädda för att bli tvingade till att äta eller att inte kräkas och det kändes livsviktigt att ha kvar någon makt själv.
Men, samtidigt som det minskade ångest att ha kvar "hemligheter" så gjorde det också att det var svårare att komma ur sitt tänkande.

Jag vet inte om du känner igen dig i det här men jag tror att de beskrev något viktigt om hur svårt det är att våga anförtro sig och lita på andra när man kämpat så för att kontrollera sig själv.  

Du har vågat börja ta hjälp - det är starkt! Nu är du framme vid nästa steg, att våga lita på andra och gradvis våga lämna lite av din kontroll. Det är viktigt och det är en förutsättning för att komma vidare.