Måste ha kontroll över allt som hänt varje dag

Hej! Jag är jätte deprimerad för många saker som hänt i mitt liv och har varit det till och från nu i två år. Jag orkar verkligen inte mer. Det går ut på andra personer och vet inte vart jag ska ta vägen vill bara inte leva längre. Jag har gått igenom mycket jobbigt i mitt liv och är så sårad,förkrossad och förstörd. Jag vill även inte leva vidare eftersom jag vågar komma tillbaka till dom värsta perioderna i mitt liv där jag mått som sämst. Jag är så trött på att föröka hålla tillbaka tårarna när jag är i skolan,låtsas att allt är bra och att jag mår hur toppen som helst. Jag är så trött på att börja skaka hastigt på kvällarna (vet inte ens varför?) och känna den här klumpen i magen. Jag lider även av något som har förstört mig helt. Vet inte vad jag ska kalla det men kallar det som en sjukdom som styr över mitt liv. Och det är att jag måste ha kontroll över allt som hänt varje dag. Så varje dag skriver jag upp så fort jag hört något,sett något,om de hänt något och ja kan vara vad som helst och jag kan inte sluta det går inte om jag tänker på något så måste jag fort skriva upp det och kan aldrig vara i ett tillfälle utan min mobil då får jag panik och skriver på mina händer kvitton ja allt möjligt som jag hittar. Detta har hålt på i över två år. Tror inte att ni förstår hur jobbigt och sjukt detta är och med det här orkar jag verkligen inte leva vidare med. Jag har redan pratat med en kurator och med en psykolog om hur jag mått. Min mamma har vetat att jag vart deprimerad men det led bara till att vi gick till psykologen som jag pratade med. Har add så i början åt jag medicin men slutat för något år sen för kände inte alls att det passade mig. (Fick min diagnos i 7:an och går nu i 8:an.) Juste jag har redan prövat prata med en psykolog i ungefär lite mer än en halv termin och kurator men det hjälper inte överhuvudtaget. Mår absolut inte bättre eller känner mig gladare utan allt är fortfarande liks jobbigt varenda dag. Jag är rädd. Jag är rädd att jag fått hjälp men fortfarande mår så dåligt. Ingen kommer någonting kunna hjälpa mig att må bra igen den ända utvägen är att ta mitt liv och vet nu att ni vuxna kommer uppmuntra mig att inte göra det men om folk som är experter på depression o sånt och inte kan hjälpa mig. Hur kommer jag då någonsin kunna leva vidare? Är rädd för att ta mitt liv för att min stcakars mamma kommer nog aldorh kumme fortsätt leva vidare utan mig. Men just nu så är det för mycket som överstyr att dö istället för att leva vidare bara för mammas skull. Jag har tidigare försökt att tagit ett antal tabletter samtigt som då ingen vet om. Inte försökt självmord utan mer ett rop på hjälp. Vill inte leva längre hittar verkligen ingen mening med livet hur mycket jag än försöker! 

Maskrosbarnet

BUP svarar:

Hej Maskrosbarnet!

Du kallar dig maskrosbarn - alltså ett barn som trots stora svårigheter i livet klarar sig ändå och blir väl fungerande vuxna. Jag tror att du innerst inne känner själv att du är den här typen. Du har det riktigt jobbigt nu men du kämpar på.

Det är verkligen jättesvårt att hålla hoppet uppe och lita på att man kan få hjälp när man har upplevt att experthjälp inte hjälpte. Det kan ha flera orsaker som jag snart återkommer till.

Men först vill jag säga att du verkar ha något av ett tvångsmässigt beteende. Det måste vara oerhört tröttsamt att hålla på att skriva upp allt som händer under en dag och att göra det varje dag. Det dränerar din energi och det blir extra svårt för dig att orka med skolarbete och annat.
Min fråga är: har du diskuterat detta med din psykolog? Det finns nämligen goda metoder för den här typen av tvångsmässigt beteende. Har din psykolog eller den kurator du haft kontakt med erbjudit dig en sådan behandling? Förutsatt att du berättat om det, förstås. 

Om inte - då är det nästa steg att göra det. Jag vet inte om du träffat psykologen/kuratorn på BUP eller någon annanstans. Om det var någon annanstans rekommenderar jag starkt att du och din mamma vänder er till BUP. Det är viktigt att alla detaljer kommer fram. Detta säger jag helt oavsett din add-diagnos.

Man kan behöva riktad behandling på något problem, även om man har en annan diagnos. I samband med det vill jag också nämna att man inom BUP också kan byta behandlare om det av någon anledning inte fungerar med den första. Personkemi i behandlingskontakt är avgörande.
Tänk inte att om du hittills inte fick bra hjälp då är det kört. Så är det inte. Men behöver ibland prova olika vägar och olika kontakter tills man hamnar rätt.

Du känner dig nu inne i en mörk tunnel och ser inte utgången. Men du har en mamma som bryr sig och som du bryr dig om. Jag menar inte att du - som du skriver - ska leva för mammas skull för all framtid. Nej, du ska leva förstås för din egen skull. Men tanken på mamma hoppas jag hjälper dig nu att inte ge upp. 

Jag bifogar här också en del information till dig och också länkar på nätet som du kan skriva till eller ringa till om det känns för jobbigt. Jag kan också råda dig att fortsätta att tala med och ta hjälpa av din mamma. Du kan visa henne mitt mejl, det kan underlätta hur ni tillsammans kan kämpa vidare tills du  får effektiv hjälp mot dina rädslor, din ångest och kan släppa ditt kontrollbeteende.