Vill bara gömma mig

Jag tror att jag kan ha en depression, vill inte självdiagnosera mig själv men har mest sökt upp på internet och annat. Men sånt är ju inte direkt så pålitligt. Men jag känner mig aldrig glad direkt, det känns alltid som att det är något som är tomt typ och när jag ska bara göra något så lätt som att vara med en kompis, gå till skolan eller bara räcka upp handen i klassrummet kan göra så att jag får panik antar jag att man kallar det. Det blir svårt att andas eller/och annat. men grejen är att jag inte vågar berätta för mina föräldrar om detta för jag är rädd att dom ska säga att jag inbillar mig eller att jag känner så här för att jag vill ha uppmärksamhet vilket är motsatsen till vad jag vill jag vill bara krypa in i ett hörn så att hela världen glömmer att jag exsisterar. 

BUP svarar:

Hej!

Du skriver mycket klokt att man inte ska självdiagnostisera utifrån test och frågeformulär på nätet. Det stämmer, de är inte tillförlitliga eller vetenskapliga. Och även om man "uppfyller kriterierna" enligt en symptomlista för den ena eller andra diagnosen kan de totalt vilseleda, eftersom bakom samma symtom kan ligga helt olika orsaker. Just för att reda ut vad som ligger bakom symtomen och hur man kan förstå och förklara de är det viktigt att ha personliga samtal. 

Att du nu inte kan känna glädje, eller får "panik" av att räcka upp handen i klassrummet, kan ha vitt skilda orsaker. Sedan är ett bekymmer i sig att du inte vågar lita på eller räkna med att dina föräldrar förstår dig och  dina svårigheter. Jag vet inte vad du har för anledning att tro det. Oftast kan och vill föräldrarna förstå och hjälpa sina barn.
Du skriver själv att du är rädd för att du inte gör det - men har du försökt att berätta? Har de verkligen sagt att du bara "inbillar dig"? Har de sagt någon gång när du mådde dåligt att du bara söker uppmärksamhet? Om du inte definitivt svarar ja på dessa frågor så tycker jag att du ska prova att tala med dem, eller först bara med mamma eller bara med pappa. Du kan eventuellt visa mitt mejl för dem om det underlättar för dig.

Sedan är det ett missförstånd att söka uppmärksamhet är fel. Nej, snarare tvärtom. Det är en styrka att kunna visa att man behöver just uppmärksamhet för sina problem. Det är det som behövs. Därför tror jag att du har rätt i att ditt problem är att du inte vågar söka den uppmärksamhet du behöver. 

Mitt råd till dig att du i första hand försöker tala med dina föräldrar. Det verkar som att säga saker är svårt för dig, därför tänker jag att du kan visa ditt och mitt mejl för dem. Då slipper du att leta efter ord och det blir lättare att fortsätta samtalet.

Om du tycker att det är lättare kan du vända dig till kuratorn eller skolsköterskan och likaväl visa ditt mejl för dem.
Det viktigaste är att du söker stöd och hjälp. Låt inte rädsla, oro och nedstämdhet växa till större problem.

Ta tag i det nu, du kommer att må bättre och känna dig säkrare på dig själv!