Ledsen ungefär 24/7

Hej! Jag är en trettonårig tjej som inte mår bra jag skär mig själv, är ledsen hela tiden(tror depression), har ångest, panikattacker, hypokondri och klaustrofobi.

Klaustrofobin kommer hela tiden, i skolan oftast värst särskild när vi sitter i aulan och har föreläsning eller när vi har prov och inte får gå ut då får jag svårt att andas, illa mående och yrsel. På min skola får vi inte gå ut på lektionen så då kan jag också få panik.

Hypokondrin kommer då folk börjar prata om sjukdomar, jag har alltid vetat att dom finns men inte fören dom nämns börjar jag tänka på dom. Idag sa min syslöjd lärare att om vi sticker oss och börjar blöda måste vi hålla på och sprita och slänga det vi stack oss pga "blodsjukdomar"  som hiv, aids mm då fick jag panik och började tro att jag hade någon av dom det värsta är att jag har en vana att söka upp mina symptom och det slutar aldrig bra.

Panikattacker kommer i samband med klaustrofobin och hyprokondin.

Ångest kommer hela tiden och i samband med "depressionen" som kommer hela tiden. När jag påminns om nått jobbigt t.ex. jag har precis bytt skola till en kommunal där mina gamla klasskamrater går och så hamnade jag i samma klass som 2 av dom, då får jag en massa frågor eftersom dom har fått reda på att jag var bästa vän med en av dom under min mellanstadietid.

Jag är alltså ledsen ungefär 24/7 och jag har blivit så trött på det men jag kan inte prata med någon om det. Mina vänner ifrån min gamla skola bryr sig inte även om jag berättat allt, dom försöker inte ens stoppa mig, mina nya vänner kommer jag inte berätta för. Mina föräldrar har aldrig brytt sig eller dom har iallafall aldrig verkat bry sig så dom kan jag inte berätta för, och det finns ingen annan vuxen eller kompis jag litar på så jag vet inte vad jag ska göra. Och eftersom jag är ny och inte mött kuratorn vill jag inte berätta för henne.

Snälla, hjälp mig!

-A

BUP svarar:

Hej!

Du beskriver hur din ledsenhet och oro tar sig många olika uttryck och att du får kämpa oavbrutet. Du skär dig också, och det kan ge lindring för stunden, men brukar så småningom göra att det snarast känns värre. 

Som jag förstår det har du förut haft kompisar som du kunnat prata med om hur du har det men att du dels inte vill bli påmind om hur du haft det, dels upplever att de inte bryr sig, stämmer det?  Nu skulle du vilja prata med någon men vet inte riktigt vem du ska våga lita på.

Jag tror att det är bra att prata med någon vuxen och inte bara med kompisar. Ibland kan det bli så att jämnåriga tycker att det känns som ett för stort ansvar och drar sig undan lite för att de känner sig hjälplösa. Det är bra om du också har vuxna runt dig så att hela ansvaret, till exempel för att "stoppa dig" från att självskada eller annat, inte är dina kompisars. Det kanske gör att det känns lättare för dem att lyssna och stödja dig. 

Du vill inte vända dig till skolkuratorn för att du inte känner henne. Är skolsköterskan ett alternativ?
Det är alltid svårt att börja prata med någon särskilt när man, som du, är ledsen och har upplevt att det känts som om föräldrar och kompisar inte brytt sig. Men man behöver andra och skolsköterskan skulle kunna hjälpa dig att tänka runt vad som skulle kunna vara till mest hjälp för dig. Det är också möjligt att du så småningom kan få hjälp att prata med dina föräldrar om hur du har det och hur du mår. 

Det finns flera alternativ på nätet.
Ett förslag är att du går in på bris.se där du har möjlighet att chatta med någon anonymt till och börja med.

Tjejzonen kan man chatta med andra ungdomar och de har också en verksamhet där man kan Skypea med en "storasyster" i upp till ett år. Det brukar dock vara väntetid till det.

Det finns mycket bra hjälp att få - du behöver bara ta första steget.