Vad är det för fel på mig?

Vad är det för fel på mig?  Hej! Jag är en tjej på ish snart 15 år och jag förstår inte vad det är för fel på mig. Mina kompisar påstår att jag antingen har aggressionsprobelm, är deprimerad eller är bipolär Ibland så kan jag bli otroligt deprimerad, få ångest och börja gråta- eller bah vara skitsur på min pojkvän och såra honom rejält): Inte bara honom då, kan bli jävligt arg, slå kasta saker och bita mig själv. Det ersätter liksom den psykiska känslan med något jag har lite kontroll över. Jag mår såklart inte alltid dåligt, jag har mina bra dagar också. Vissa dagar kan jag vara otroligt glad och bara tänka positivt, jag är flummig och skrattar- men andra dagar så kan allt kännas hopplöst och jag kan vara extremt irriterad. Det kanske inte ens beror på något? Det kanske bara är den jag är.  
Jag säger sårande ord till min pojkvän och ångrar det mycket efter. En av anledningarna kan bero på att jag inte kan acceptera att han har tjejvänner. Har egentligen bara problem med en tjej och det är hans bästa vän (vi kallar henne X). Jag kan inte heller lita på honom längre, jag vet inte vad som hände men jag förlorade bara tilliten till honom. Annars vet jag inte vad det här kan bero på, att jag från ingenstans kan säga massa skit till honom och inte känna mig dålig över det förrän senare. 
X hade sex med en av sina bästa vänner och jag är rädd för att min pojkvön o hon kommer göra något. Han vet dock inte om det och jag kan inte berätta det för honom. Han har även ljugit för mig om när han är med henne (han säger att han ska göra något annat men sen är han med henne). Jag tål verkligen inte att se dem med varandra, om vi alla är i samma rum så går jag antingen iväg eller står bara kvar där och dör långsamt inombords. Jag får extrem ångest och mår verkligen inte bra av det. Är extremt osäker på mig själv och det förstör mitt självförtroende- det förstör mig, det krossar mig och det gör så ofattbart ont. Tanken om att göra slut har kommit ibland, men jag älskar honom för mycket och vill inte såra honom eller riskera att förstöra och förlora kontakten helt (vi går också i samma klass så det kommer va jobbigt) Men jag vill fortfarande inte må såhär. Jag sitter uppe på nätterna och tittar upp på taket, lyssnar på tystnaden och tänker, tänker så att det gör ont. Det gör mig galen. Och det enda jag kan görs är att gråta ut. Men det är inte det enda jag gråter över): Jag har tre äldre systrar och det är rätt stor ålderskillnad mellan oss (5, 10, 15) jag är vad man skulle kalla ett sladdbarn. Jag har ingen bra relation med dem eftersom att de bara tycker jag är töntig därmed berättar jag inte om mina känslor. Jag har försökt göra något åt det men inte lyckats. Mina föräldrar skilde sig nyligen och min pappa är liksom inte min målsman längre. Men det bekymrar mig inte särskilt mycket, förutom att han vill träffa mig och jag inte vill träffa honom. Min mamma är verkligen ett vrak. Hon slår mig, är väldigt paranoid & låter mig inte göra så mkt. Hon är inte den föräldern som jag velat växa upp med. Jag har fått höra så många sårbara saker från henne. exempelvis att hon önska att hon inte födde mig och att jag borde skickas in till socialen så att hon inte behöver ta hand om mig. Men jag är varken den perfekta dottern heller, när hon höjer rösten mot mig så höjer jag min. Jag försöker att inte göra det men det är så svårt att bara stå där medan hon skriker och anklagar mig om falska saker. Hon vet inte heller hur jag mår, ingen i min familj vet och jag är 100% säker på att dem inte skulle förstå. Snälla, kom inte med "prata med din pojkvän eller familj" har hört sånt för mycket. Jag har redan gjort det, men dem förstår ju inte. Jag förstår liksom inte, varför beter jag mig på detta hemska sätt?Jag vill veta vad det är för fel på mig och om det nu är något. 

Hon som alltid ler

BUP svarar:

Hej!

Du funderar över din jobbiga situation och vill förstå varför det är som det är. Du är inte ensam om att kämpa med humörsvängningar och fundera över dig själv.

Du skriver klokt om hur du har det, samtidigt får jag bilden av att det har hänt mycket i ditt liv. Du har erfarenhet av att relationer inte är så enkelt på olika sätt, exempelvis från hur din mamma varit mot dig och att det varit svårt att uttrycka känslor i er familj. Sådant påverkar oss människor. Ditt mående behöver och kommer att gå att förstås i sitt sammanhang.
Det går inte att svara exakt på hur saker hänger ihop, men jag tänker att du skulle må bra av mer stöd i hur du har det och tillsammans med en person du kan känna dig trygg med förstå mer. Det betyder inte att det är något fel på dig. 

När man har det trassligt hemma så blir andra relationer väldigt viktiga. För mig låter det inte så konstigt om din svartsjuka väcks. När man är sårad och ledsen är det lätt att bli elak tillbaka. Du lägger mycket skuld på dig själv och det låter inte helt rättvist. 

Det är inte okej att föräldrar slår sina barn. Att din mamma gör så betyder att hon skulle behöva mer stöd i hur hon mår och hur hon kan göra som förälder.
Det är olika hur benägna föräldrar är att ta sådant stöd. Hur tror du att din mamma skulle reagera på ett sådant förslag? Det skulle kunna handla om en samtalskontakt tillsammans med dig på BUP, då brukar enskilda samtal med dig varvas med gemensamma med föräldern eller egna samtal för föräldern.
Eller samtal via familjebehandlare på socialtjänsten. På så sätt skulle det kunna bli mindre konflikter hemma och du skulle ha färre svåra saker att hantera känslomässigt. 

Jag vet inte hur du tänker kring det jag just skrivit. Jag förstår om det inte känns så självklart att söka stöd tillsammans med din mamma, eftersom ni har det så jobbigt ihop. Men jag har många erfarenheter av att det kan bli något bra av det.

Om det känns för svårt så kan du söka stöd av skolkurator i att ta upp behovet med din mamma.

Alternativt ta kontakt med en ungdomsmottagning för att själv få prata mer kring hur du har det och förstå mer av dina humörsvängningar.

Att du får en person att prata med, en tid och plats att prata på tror jag kan var mycket hjälpsamt istället för att fortsätta grubbla på egen hand.