Vill inte bli inlåst

Hej

Så jag skar mig häromdan så att det behövde sys så jag åkte till sjukhuset för att dom skulle sy ihop mig och när hon var klar så sa hon att jag skulle få prata med en läkare men det ville jag inte. Jag fick panik och försökte gå därifrån men dom lät mig inte gå därifrån och så får dom väl inte göra? Dom kan väl inte hålla kvar mig? Hursomhelst stack jag därifrån ändå och dom ringde polisen men det var onödigt eftersom jag aldrig sa vem jag var. 

Nu är jag orolig över att om jag skulle behöva sy igen (vilket jag kommer behöva göra för jag är dum i huvudet med noll impulskontroll och inte kan sluta när jag väl börjar), så kommer dom väl inte kontakta mina föräldrar? Jag vill absolut inte att mina föräldrar får reda på något eller att jag måste prata med nån läkare, jag behöver inte prata med nån läkare. Vill inte komma in och fastna i systemet. Dom kommer låsa in mig på något mentalsjukhus och mina föräldrar kommer vilja ge bort mig. Jag vill inte bli inlåst, får panik över tanken, vad ska jag göra?

BUP svarar:

Hej!

Det är jättebra att du skrev till oss för det ger mig möjlighet att förklara och klargöra några saker. Som jag förstår av ditt mejl har du en del felaktiga föreställningar om hur vården fungerar. Det gör att du blir rätt så uppjagad av dina antaganden helt i onödan. 

Du har skadat dig så pass djupt att ditt sår behövde sys ihop. Men när du skulle träffa en läkare för vidare hjälp fick du panik för att de skulle direkt kontakta dina föräldrar eller du skulle bli inlåst på mentalsjukhus.
Du rymde alltså därifrån, men du är klok nog att se att du riskerar att hamna i samma situation igen. Det vill du förstås inte. 

Självskadebeteende är tyvärr ett ofta förekommande sätt för ungdomar att hantera sina starka känslor, men det löser ingenting förutom kanske att det ger en kort lättnad. De bakomliggande orsaker finns dock kvar och därför behövs hjälp av vården.

Men självskadebeteende botas inte av inläggning på sjukhus. BUP och ungdomsmottagningarna har stor erfarenhet av att möta denna problematik och det finns effektiva metoder genom olika typer av samtal. Alla dessa metoder går ut på att ungdomen lär sig nya sätt att ta itu med sina starka känslor.
Du skriver att du har dålig impulskontroll I ditt fall skulle du också behöva lära dig att få bättre kontroll över dina impulser.
Men varken dålig impulskontroll eller självskadebeteende betyder att du är dum i huvudet eller galen eller något liknande.  

Alltså, du behöver inte alls vara rädd för att du blir inlåst på mentalsjukhus. Men du behöver få hjälp. Om du inte är rädd för detta blir det lättare för dig att våga träffa läkare eller psykolog. 

När det gäller vad föräldrarna får veta har du också möjlighet att i stor utsträckning vara med och bestämma. Jag bifogar länkar om det. Det väsentliga är att du har möjlighet att i samtal med läkare eller psykolog klargöra hur du vill ha det.

För det mesta vill man att föräldrarna så småningom kopplas in i behandlingen, men när och hur kan du som tonåring vara med och öppet diskutera med din behandlare. Du är rädd för att dina föräldrar "kommer att vilja ge bort dig". Jag kan inte veta varför du tror det. Är din relation med dina föräldrar är så dålig att du tänker så?

Men föräldrarna kan inte avsäga sig ansvaret för sina barn och bara "ge bort" dem och oftast vill de inte heller göra det. Däremot kan de själva behöva hjälp och råd hur de kan bättre förstå och bemöta sina barn som de oftast faktiskt vill.
Därför brukar man lägga upp en behandling på BUP på sådant sätt att man först träffar bara ungdomen om ungdomen så vill. Hur många gånger det blir enskilda samtal och hur man sedan varvar dessa enskilda samtal med familjerådgivning avgörs i samråd med dig.

Det du kan göra på egen hand är att själv ringa till den BUP- mottagning du utifrån din bostadsort tillhör (du hittar mottagningen på vår hemsida). Där kan du kort säga vad som har hänt och direkt säga att du först vill komma själv.

Ett annat alternativ är att du går tillbaka till det ställe där du blev sydd och säger att du vill träffa läkare/psykolog där. Du kan få hjälp därifrån med kontakt till BUP. Där är det också viktigt att du säger hur du vill ha det med dina föräldrar. 

Du kan också vända dig till ungdomsmottagningen i din hemkommun. De kontaktar inte föräldrarna. Jag bifogar här även nätsidor som du kan skiva eller till och få mer råd och stöd.

Jag hoppas att du blir mindre rädd efter att du läst mitt mejl. Och hoppas också att du följer mina råd.
Du är varken den första eller den sista ungdom som har detta problem och du är inte heller den första eller sista som kommer att få hjälp och kommer att må bättre.