Energilös och motivationen är på botten

Hej

Jag tror jag är deprimerad. Det är sällan numera som jag känner mig riktigt glad, för det mesta är jag mer eller mindre stressad, ledsen eller ångestfylld över någonting. Jag känner mig energilös och motivationen är på botten. Både motivationen till skolan/skolarbetet, men även till kompisar. Det är som att jag inte orkar bry mig, och jag drar mig tillbaka. Mest av allt vill jag bara sjunka under jorden och ligga i sängen hela dagarna. Jag ser ofta ner på mig själv, på mitt utseende, och tycker inte att jag klär i något. Känner ofta att jag är för smal och har försökt gå upp i vikt flera gånger, men då jag får sämre aptit när jag är nere/mår dåligt går allting bara runt i en ond spiral som skapar ångest.

Egentligen tror jag inte att det är det som är problemet, men att det har blivit en konsekvens utav dåligt självförtroende och är en bidragande faktor till ännu mer ångest/nedstämdhet. Jag tror att min skolgång är orsaken till detta. Mina problem har inte utlösts p.g.a. en händelse utan har byggts upp genom åren. Jag har aldrig bearbetat någonting som hänt eller hunnit läka. Jag känner mig brusten, (som någon som fått salt i såren).

Skolan är och har nästan alltid varit ett "problem" när det gäller kompisar osv. Det började i fyran, mina dåvarande kompisar försvann och jag blev ensam kvar. Sen kom utfrysningen, mobbingen osv. I sexan fick jag två kompisar och jag var överlycklig, men jag var väldigt tillbakadragen och blyg och kände mest att jag inte ville ha några kompisar. Jag försökte medvetet att undvika dem, trots att det värsta jag visste var att bli lämnad ensam i skolan. Jag känner fortfarande en rädsla/stress inför raster och lunch på skoltid, jag är livrädd för att bli tvungen till att ex. äta lunch själv.

När jag skulle börja sjuan och byta skola tänkte jag att jag kunde börja om från början igen och bara vara mig själv utan att någon dömer mig. Samma sak tänkte jag när jag gick om 8:an (den största nystarten hittills), och även när jag skulle börja gymnasiet nu i höstas. Gemensamt med alla dessa "nystarter" är att det funkar ett tag, men att jag sedan faller tillbaka i gamla mönster.

Känner mig otroligt ensam! Har ingen riktigt nära kompis, har nästan inga vänner alls. Det sliter och tär på mig. Att börja gymnasiet nu i höstas gjorde mig helt slut... första dagen trodde jag jag skulle dö. Jag skakade, svettades, hade gråten i halsen, kunde knappt prata. Jag började på en helt ny skola, i en helt ny kommun (över 1h bort), ingen jag kände skulle börja där, så jag skulle alltså bli helt ensam (vilket var/är typ min största rädsla, tror jag). Allt jag kunde tänka på var att om detta gick åt helvete skulle jag inte orka mer.

Jag drar mig undan från vänner, matbordet hemma, och sitter för det mesta tyst genom alla konversationer, för min energi är på lägsta nivå. Vardagen är jobbig och svår att klara av, vilket leder till att jag stannar hemma från skolan oftare och oftare. Det är lätt att falla tillbaka i gamla mönster. Ibland känns det som att man måste må bättre för att orka bli bättre, vilket är problematiskt när man mår väldigt dåligt.

Utöver det känner jag en väldigt stor press över vad som väntar. Det förväntas att man ska veta vad man ska bli, plugga vidare eller jobba? Jag vet inte åt vilket håll jag ska gå.

Jag vet allt det här, det spelar ingen roll hur många andra som talar om det för mig, jag vet. Mina föräldrar "påminner" mig hela tiden. Men jag kan inte lösa det här på egen hand, och mina föräldrar kan inte det heller, jag behöver hjälp!

Hade kunnat skriva mycket, mycket mer....

Linnéa

BUP svarar:

Hej Linnéa!

Tack för dit fina och insiktsfulla brev. Egentligen tycker jag inte ditt brev behöver ett svar eftersom du själv är så klar över din situation och vad du skulle behöva.

Precis som du skriver så är det mycket lätt att falla tillbaks i gamla mönster. Din beskrivning av hur ditt liv sakta skruvar sig ner i en spiral av ledsenhet och hopplöshet är en bra illustration av detta.
Jag tror precis som du att du skulle behöva någon utanför din närmsta krets för att bryta med dina gamla mönster och vända utveckling till en uppåtgående spiral med framtidshopp och mindre ledsenhet.

Har du försökt med Ungdomsmottagningen? Jag gissar att du skulle kunna få hjälp där.

Önskar dig det bästa