Vill men vågar inte berätta

Vågar inte vara ärlig

Hej BUP.

I mina tretton år har jag varit med om rätt mycket som har förändrat mig som människa. I grundskolan blev jag mobbad, vilket resulterade i depression, sociofobi, panikångest och dödsönskningar redan som 10-åring. Allt detta har jag berättat för BUP. Men andra saker har jag inte berättat, som att jag skär mig själv och en panikångestattack där jag hallucinerade.

Jag har skurit vid vristerna, höftbenen och nära axeln. Jag brukar klä mig ganska täckande, så det har inte varit ett problem att dölja det. Men jag vill berätta för någon. Det känns som om att jag kommer att må mycket bättre då, men jag vet att jag bara skulle störa någon, eller att rykten skulle spridas. Jag har inte berättat för BUP eftersom jag har information från min socionom att allvarliga tillstånd, som suicidtankar, diskuteras med föräldrarna. Jag vill inte att de rannsakar mitt rum för att hitta vad de skulle tro var ett rakblad (men som egenligen är bladet på en pennvässare).

Jag har även haft en panikattack där jag hallicunerade. Jag såg ormar, blodpölar och någon slags mänsklig skepnad. Jag var vettskrämd. Jag är rädd för ormar, men jag kommer inte på något om en blodpöl eller en skepnad. Är det vanligt att hallucinera under en panikattack? Jag håller på att bli galen och är rädd. Jag vill inte stängas in på ett mentalsjukhus. Jag vill inte bli behandlad med elektrisk shockterapi eller vad fasen det nu heter.

Så för att sammanfatta: Jag vill inte stängas in på ett mentalsjukhus.

Hjälp?

Galen

BUP svarar:

Hej!

Du är så klok att du förstår hur bra det skulle kännas att våga berätta för någon om ditt självskadebeteende och om dina hallucinationer. Det är faktiskt så som du känner och skriver, samtal ger lättnad men det ger så mycket-mycket mer. 

Du är orolig för vad som kan hända om du berättar för din behandlare och du är rädd för flera saker. Låt mig ta dem i tur och ordning. 

Du är rädd för att du blir bedömd som galen, blir inlåst på mentalsjukhus och får elterapi (ECT som det egentligen heter). Det jag kan med bestämdhet säga är att det sista man gör är att välja inläggning på sluten vård (sjukhus). Självskadebeteende och panikångest, även om det framkallar hallucinationer - vilket händer utan att vara "galen" - botas inte på sjukhus. Man har problem i sitt verkliga liv som man måste lösa i det verkliga livet och sjukhus är långt från det verkliga livet. Det är samtal, enskilt med ungdomen, ibland tillsammans med föräldrarna, olika övningar för att lära sig att hantera situationer och ångest som är metoden. Elterapi används överhuvud taget inte som behandlingsmetod för självskadebeteende eller panikångest, det behöver du inte vara rädd för. Dessutom har både du och dina föräldrar rätt till att vara med när behandlingens olika alternativ och metod bestäms och man kan säga ifrån om man så vill. 

OK, vi har uteslutit dina värsta farhågor, hoppas jag. Då tar vi nästa, vad dina föräldrar skulle göra om de visste vad du håller på med. Ja, behandlingen brukar involvera föräldrarna för det mesta. Det betyder dock inte att föräldrarna får veta allt. Du kommer att ha enskilda samtal och vara med att bestämma hur mycket detaljer dina föräldrar ska få veta. Det finns dock en viktig sak i samband med detta. Målet med föräldrasamtal är att även föräldrarna ska lära sig att på ett klokt och respektfullt sätt kunna möta sina barns problem och svårigheter. Det här handlar rätt så mycket om föräldrarådgivning, alltså hjälp till föräldrarna.  Att tillsammans diskutera hur dina föräldrar ska kunna lita på dig utifrån olika kontrakt ni gör under behandlingens gång är en mycket viktig och avgörande del i din behandling.

Till sist: jag vet inte vad du tänker på när du skriver om ryktesspridning. BUP har den strängaste tystnadsplikten, därifrån ska ingen information sippra ut. Dina föräldrar ska också respektera skyddet av din integritet, det kan du ta upp som en speciell punkt med din behandlare. Och att du skulle "störa någon" om du berättar dina svåra tankar, din ångest och hallucinationer är helt enkelt - förlåt ordet - ett absurt antagande. Det är BUP:s uppgift att hjälpa, bota, därför finns vi till.

Sammanfattande: Följ din egen insikt, du kommer att må mycket bättre när du äntligen vågar vara uppriktig och berättar rakt uppochner. Om det underlättar kan du visa ditt mejl och mitt svar för din behandlare, det kan bli en bra upptakt och du behöver inte leta efter ord,

Det är oerhört viktigt att du gör det snarast. Plåga inte dig längre i onödan när hjälpen finns så nära dig.