Klump i magen och känns som jag ska svimma

hej! jag har mått dåligt på sistone jag har även haft ångest inför skolan, och mitt jobb som jag har. jag har hela tiden en klump i min mage och känns som jag ska svimma av. i och igen så har jag börjat självskadat mig. när jag inte kan kontrollera mina känslor, eller att jag har ångest och stress, så måste jag få ut det på något sätt och det har slutat med att jag har självskadat mig. jag vill även berätta för min kurator som jag har gått till efter att min pappa fick ett hjärtstopp i somras, men jag har sån oro och ångest över att berätta min självskadebeteende... jag vet inte vad jag ska ta vägen. de senaste veckorna har jag även varit rädd för mig själv, för har haft självmordstankar i ca två-tre veckor. och är rädd att förr eller senare att jag inte kommer kunna stoppa mig själv...

Ella

BUP svarar:

Hej!

Det du berättar om din situation gör att jag främst tänker på två saker som kan ligga till grund för att du på sistone mått så dåligt. Det ena är din oro för din pappa och vad hans hjärtstopp kommit att få för betydelse för dig, det har du sökt hjälp med och börjat prata om och det är bra, men det måste få ta tid.  Det andra är stress, kanske den har sin grund i att du försöker klara både skola och jobb och känner att du inte riktigt orkar med att klara av allt du föresatt dig just nu.

 Du beskriver allvarliga symtom som självmordstankar och du har ångest inför skolan. Du behöver få stöd ifrån någon utomstående för hur du mår och du behöver stanna upp och ge dig själv lite tid och förståelse. Du blir orolig  för att berätta för din kurator att du självskadar och jag vet inte riktigt vad det är som du blir orolig för. Jag kan bara spekulera, är det något du skäms för, är du rädd att hen ska vilja att ni pratar med dina föräldrar, är du orolig för hur din kurator ska reagera och vad hen ska tänka? Det finns så många funderingar man kan få och jag vet inte hur det är för just dig. Vill bara säga att det är många som kämpar med självskada och det kommer inte att vara första gången som kuratorn är med om att någon berättar om det.

Jag vet heller inte om du berättat för dina föräldrar eller om du inte vill berätta för att du inte vill att de ska bli oroliga? Vet inte hur det är med dina föräldrar men ibland är det större oro att gå omkring och känna att det är något som är svårt för ens barn men inte veta vad, än att få det berättat i klartext. Ibland är det en lättnad för föräldrar att få hjälpa till. Men jag känner ju inte dina föräldrar så det här är bara tankar, du måste själv bestämma vad du anser bäst.

Ofta blir saker och ting omöjliga att lösa när man är ensam och orolig, tankarna går runt och man ser inga lösningar eller utvägar, allt samlar sig till ett mörkt moln. Låt inte din oro hindra dig att söka hjälp.

Om du skulle vilja söka hjälp anonymt på nätet tror jag att du skulle kunna vara hjälpt av att kontakta tjejzonen. Det är en sida där man kan få hjälp och stöd på olika sätt. Bland annat har de en chattsida. Ett annat alternativ dit du kan vända dig när dina tankar blir allt för mörka och tunga är självmordsupplysningen. De har en chatt öppen vardagar mellan 19 - 22.

Var rädd om dig!