Vill inte må så jävla dåligt

Hej! jag är en tjej på 13år och jag mår inte sådär bra.

Jag har mått jätte dåligt i nästan hela livet men de värsta har varit dom senaste 4åren och 2016 det var bara ett skit år. Men det jag vill komma till är att jag har haft självskadebeteende i ett halv år nu och allt har gått för långt. Allt började i somras allt var så jobbigt saker och skit mellan mina föräldrar gick ut över mig och jag mådde bara sämre och sämre, och de va då första gången jag skar mig och jag tyckte de va skönt sen berättade jag det för några vänner jag kan lita på och jag lova att inte gör det mer. Men det är ingen vuxen som vet om att jag håller på såhär jag våga inte säga nått..

Sen gick det ett tag och sen börja skolan och de var lite skit som hände då. Jag började och prata men kuratorn på skolan om allt som hänt men har inte nämnt nått om mitt skälvskadebeteende, sen gick de lite längre och de blev för mycket hemma och i skolan så allt snurra i huvet och jag mådde inge bra och då började jag ingen å skar mig bara mer och  mer! Sen har jag pratat lite med socialen men inte nämnt nått om detta. Sen nu i en vecka har jag bara fått skit hemma bara har varit sur och mått lite dåligt medans min syrra har setat å sparkat och slagit mig och kallat mig fula saker och så och då blev det bara mer kaus i mitt huvud och började skära igen just nu har jag över 60 sår på armar ben mage tillsammans. Det känns inge bra just nu jag har fått det till ett beroende nu jag vill bara skära mig mer och mer jag tycker et är jätte skönt jag älskar smärtan från alla sår..!

Snälla hjälp!!!  Vill inte må så jävla dåigt

Kram <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 

BUP svarar:

 

Hej!

Vad bra att du skriver till oss.  Tidigare i samtal med skolkurator och på socialtjänsten har du inte berättat att du skär dig.  Kanske för att det varit ditt sätt att uttrycka din frustration och dina kaotiska känslor i den svåra familjesituationen ni nu har och som du därför inte velat ge upp. Men du vill samtidigt inte ha det så här och må så här dåligt.

Det finns bättre sätt att uttrycka sin smärta och det är att tala med någon om vad man känner. När ens föräldrar är i kris och konflikt orkar de inte alltid vara föräldrar på det sätt man som trettonåring behöver. Och det kan göra att mycket annat också blir svårt som i tex i skolan.

Jag tycker du ska berätta för någon om hur du mår och hur mycket du skär dig som tex skolkuratorn. Ni kan då tillsammans tala om vilken hjälp du behöver.

Försök!