Har mycket ångest, jobbiga minnen och självhat

Hej, är en 16 årig tjej som har haft problem med ångest- och panikattacker sedan fyra och ett halvt år tillbaka. 2016 har varit ett helvete då jag varit inlagd på lpt sammanlagt 253 dagar, på tre olika bup mottagningar, bott på tre olika behandlingshem, haft en kortare ätstörning, försökt ta livet av mig 20 ggr och tagits av polis/ambulans lika många, men faktiskt lyckats sluta skada mig.

Nu är planen att jag långsamt ska få flytta hem från avdelningen då inget av behandlingshemmen har kunnat hjälpa mig. Jag har en jättefin familj som gör allt för att hjälpa mig, men jag kan omöjligen prata med dom om mitt mående. Har även döljt allt under många år för dom. Vill heller inte prata med dom. Skulle inte orka umgås med dom dygnet runt, fast det är så det kommer bli då jag inte får va själv eller hos kompisar. Vill flytta hem, få hjälp och må bra, men det känns omöjligt. För jag triggas av precis allt, att se broar, knivar, järnväg, medicin, poliser eller ambulanser. Och om tankarna kommer hemma så skulle jag aldrig kunna kommunicera det till mina föräldrar, och vill inte det. Vilket kommer innebära ett självmordsförsök, som kanske lyckas den här gången. Min livslust ligger väl lite i botten just nu, men vill ändå leva, men det vänder så fort. Fattar att jag inte kan spela och låtsats må bra för evigt att jag kommer krascha tillslut. Men jag ser inget annat alternativ. Vill inte bo på hvb då det inte verkar finnas några bra, och här på avdelningen kan jag ju heller inte va för evigt. Har så mycket ångest, jobbiga minnen, självhat och tankar kring mat och vikt. Vet inte vad jag ska göra. 

Och inget blir bättre av att jag har börjat ha kontakt med en kille jag lovat mig själv att jag aldrig mer skulle prata med då han är elak, triggar mig och har ett sjukt kontrollbehov över mig.

Kram!

någon

BUP svarar:

Hej!

Så oerhört kämpigt du haft det länge och så imponerad jag blir av att du fortsatt att söka hjälp trots att det är mycket som inte fungerat för dig. Jag får bilden av att du är en i grunden stark tjej som fortsätter att både hoppas på att kunna må bättre och som fortsätter att kämpa för att du till slut ska få hjälp. Du är nu på väg att flytta hem från avdelningen som du är på och är orolig för hur det ska gå. Den oron kan jag mycket väl förstå eftersom du fortfarande har så många självmordstankar.

Du skriver så insiktsfullt om hur ditt liv ser ut för dig. Du vet mycket väl faran med att du börjat ha kontakt med din kille, men du väljer ändå det. Du upplever honom som elak och kontrollerande men vill ändå ha kontakt med honom. Hur kommer det sig? Vet du vad det är som gör dig beroende av honom trots allt negativt som han innebär?

Jag får intryck av att du är reflekterande och vill veta mer om dig själv, såsom hur det kan komma sig att du börjar ha kontakt med den här killen igen fast du egentligen tycker att han är dålig för dig. Genom att prata med någon klok vuxen så kanske du kan förstå mer av det och på sikt kan det göra att du står mer fri att välja de kontakter som du verkligen vill behålla.

Du berättar att du fortfarande är på en avdelning och är på väg att flytta hem med alla de blandade känslor som det innebär för dig. Du tycker att du har en jättefin familj och det är en mycket bra grund att utgå ifrån. Sedan är du i en utvecklingsfas då man oftast inte vill vara totalt beroende av sina föräldrar men genom att du inte får vara ensam så blir du väldigt beroende av dem. Förhoppningsvis kan du och dina föräldrar ändå hitta ett förhållningssätt, där ni kan respektera varandras behov, men där din trygghet ändå säkerhetsställs. Får du och dina föräldrar hjälp från avdelningen  med hur ni ska kunna anpassa er till varandra när du flyttar hem? 

Då man har det så kämpigt som du har det, så är det viktigt att ha möjlighet till samtalskontakt med någon vuxen person som du har förtroende för. Om du inte redan har en sådan kontakt så tycker jag att personalen eller dina föräldrar ska hjälpa dig att få det. Jag tänker att det ligger närmast till hands att du tillsammans med dina föräldrar tar kontakt med den närmaste BUP-mottagningen. På webben kan du få stöd genom att chatta med Tjejzonen och du kan ringa och få stöd i krissituationer på Självmordslinjen tel 90101.

Jag hoppas att du får den hjälp du behöver. Var rädd om dig!