Stammar och rodnar

Hej, jag är 17 år och tror jag har social fobi och det är jag typ 90% säker på. Jag klarar inte av att prata inför folk för då stammar jag & rodnar, det kan vara i klassrummet t.ex redovisningar & diskussioner. Jag klarar inte heller av att prata med folk om det är en grupp på fler än typ 3-4 personer. Jag hatar middagar och släktträffar osv. Ofta när jag snackar med nån och inför en grupp blir jag alltid röd i ansiktet & får hjärtklappning och andra symptom. Jag har haft såhär i flera år och orkar inte mer. Har inte berättat för en enda människa om detta för vågar ju inte prata med nån? Tänkte först att detta är nåt typ alla går igenom i puberteten men är ju snart 18 det har pågått i flera år. Jag vet inte varför jag har detta problemet, tror det handlar om låg självkänsla men har verkligen ingen aning. Jag känner att jag verkligen behöver söka hjälp för jag orkar inte ha det såhär. Känns som alla tycker jag är konstig när jag rodnar och sånt för ingenting. Jag HATAR uppmärksamhet och klarar inte av att vara i centrum. Vill bara vara en social & utåtriktad person men nåt är ju uppenbarligen fel. Har redan ångest inför studenten då jag kommer vara i fokus för hela familjen, släkten & vänner, trots att det är 1.5 år kvar. Jag undviker de situationer då jag kan rodna osv så mycket som möjligt vilket ju är ett symptom på social fobi/ångest. Rodnaden är nog det absolut värsta. Jag vet inte vad jag ska göra men jag vill och behöver söka hjälp men vet inte vem jag ska vända mig till, snart orkar jag inte mer. Vill inte leva ett tråkigt och begränsat liv pga av detta...

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Ditt brev beskriver bra hur det kan vara när ångest och rädsla begränsar livet. Att känna rädsla i sociala situationer är mycket vanligt och är ofta i topp på listor över de vanligaste rädslorna. När rädslan är utbredd och hindrande i sociala situationer brukar vi prata om social fobi. 
Precis som du känner igen så ger rädslan då många fysiska reaktioner och ställer till det på olika sätt i vardagen. Det är också lätt att man får mer och mer "förväntansångest", ångest över framtida händelser och alla sätt de kan bli fel på. Som du beskriver hur du oroar dig för studenten fastän det ligger långt fram i tiden

Det finns flera möjliga vägar att söka hjälp. Det enklaste är att börja med att prata med skolsköterska eller kurator på din skola. De brukar veta hur man ska gå vidare och kanske också kan hjälpa till lite för att underlätta för dig i skolan. Det kanske känns svårt eftersom det här har blivit en hemlighet du går och bär på och inte vågar anförtro någon.

Om du inte tycker det känns möjligt så kan du söka till närmaste BUP-mottagning, själv eller be dina föräldrar om hjälp med att ringa. Som jag förstår det har du inte berättat för dina föräldrar heller hur du kämpar med det här. Om du kan tänka dig att de faktiskt skulle kunna vara till stöd för dig skulle du kunna visa dem ditt brev hit och mitt svar (eller skriva ett annat brev till dem?), det kan vara lättare än att berätta öga mot öga. Föräldrar kan ofta vara till större hjälp än vad man tror om de får en chans, ibland har de även kämpat med liknande problem själva.

På Snorkel kan du få fler användbara tips på vad du kan göra själv för att träna. Om du vill träna på att berätta om dina svårigheter så finns det flera möjligheter att chatta anonymt på nätet, till exempel Tjejzonen. Många kommer att känna igen dina svårigheter och bara det kan innebära en lättnad.

Det finns bra behandlingsmetoder och du ska inte behöva leva något tråkigt liv. All behandling innefattar att man lär sig mer om vad ångest är och hur man kan utmana och hantera den. Det brukar även innefatta avslappningsträning med mera.