Är helt "känsloblind" och vill inte leva

Hej,

Jag är så trött på att min fyrkantiga, logiska, överanalyserande hjärna ska stå iväg så mycket. Jag har varit hos vården många gånger, alla gånger så har jag inte varit den som tagit kontakt utan det har alltid varit i samband med självmordsförsök. För jag kan inte be om hjälp själv, det är omöjligt.

Min vårdhistoria ser lite ut såhär; Självmordsförsök - Sjukhus - Inlagd - Utskriven - Öppenvård ca fyra gånger - Jag slutar gå till öppenvården - Det går ca två månader - Historien upprepar sig.

Det är såhär det har sett ut det senaste året.

Det är min dumma fyrkantiga hjärnas fel. Jag tänker såhär; "Jag vill ju dö eller hur? Så varför skulle jag ta emot hjälp när jag vill dö? Varför skulle jag låta någon förhindra vad jag vill?". 

Samtidigt som jag tänker så här så tänker jag också på hur det skulle vara att ta emot hjälp och kommer på att det skulle inte hjälpa att ta emot hjälp, att det är meningslöst. Jag kan verkligen inte förstå hur det skulle hjälpa. Jag vet inte om det är hopplöshet jag känner.

Sen kommer nästa problem. Jag är totalt känsloblind. Helt oförmögen att identifiera det mest basala känslorna. Anledning till det är väl främst för att man kan inte se, höra eller fysiskt känna känslor. När det kommer till att minnas händelser är jag extraordinär. Jag glömmer aldrig saker jag ser, hör eller fysiskt känner. Men eftersom man inte kan göra det med känslor, kommer jag inte ihåg dem. Jag kan komma ihåg färgen på blommorna i kyrkan under en begravning, men inte vad jag kände.

Så när jag vaknar upp ur koman efter ett självmordsförsök är svaret på frågan "hur mår du?", alltid "det är bra". För vad annars ska jag säga? Jag mår ju inte dåligt, jag mår inte bra heller, men om jag säger "jag vet inte eller ingenting", får jag tillbaka svaret "man kan inte känna ingenting".

Jag har precis avbrutit en till kontakt med vården för att det är helt meningslöst, det leder inte till någonting. På ungefär sju månader har jag träffat 19 olika läkare och sex psykologer. Dels pågrund av att jag avbryter hela tiden och att jag kan inte prata med vem som helst. Jag är en väldigt komplicerad person, folk som har känt mig i över tio år förstår sig inte på mig, min familj förstår inte, jag förstår knappt själv.

Jag hatar alla dessa skattingskalor för att de alltid säger "skriv hur du mår 1-10". Jag vet inte hur jag mår och även om jag visste så skulle jag behöva veta vad respektive siffra representerar annars går det inte. Det enda jag kan kryssa i på skattningsskalor är aptit, sömn och självmordstankar för alla de är tydliga, jag vet att jag inte har någon aptit, jag vet att jag sover dåligt och jag vet att jag har självmordstankar. Resten är det bokstavligt omöjligt för mig att svara på. Jag kan inte yttra orden "jag mår dåligt", det är fysiskt omöjligt för mig. 

Problemet med att ha träffat en miljon olika läkare och dylikt är att de aldrig kan enas om något. En säger att jag deprimerad, en annan säger absolut inte, en säger asperger, en annan säger absolut inte. Då tänker min logiska hjärna "om det inte är något fel på mig så behöver jag ju inte hjälp". 

Så nu har jag ju avbrutit kontakten med vården igen. Och som jag nämnt tidigare har jag bara kommit i kontakt i samband med självmordsförsök. Såklart planerar jag igen, för det är sån jag är som person, jag planerar, jag är inte impulsiv. Jag vill verkligen inte leva och jag har tidigare varit säker på att min metod skulle funka, vilket det inte gjorde. Men den här gången tänker jag vara 100% säker på att det funkar. Jag vill inte leva och tänker agera därefter.

BUP svarar:

Hej!

I ditt brev beskriver du hur det känns som om alla, inklusive du själv. står oförstående inför hur du mår. Jag ger mig inte in i några spekulationer om diagnos, det som är viktigt är det du beskriver som en oförmåga att identifiera dina egna känslor och därmed kommunicera dem till någon annan. Som jag förstår det har det lett till en djup känsla av ensamhet.

Men, du har skrivit hit och du beskriver väldigt bra din situation, du har fortfarande en vilja att förstå och analysera och ta ditt inre liv på allvar. Tankar i ensamhet kan ibland bli destruktiva och du behöver någon som kan vara med dig i ditt sökande efter mening. Även om du nu tänker att det är meningslöst så vet jag av erfarenhet att det kan hjälpa. Kanske det är skriftligt som du skulle kunna kommunicera med någon för att nå en djupare förståelse och kanske återfå nyfikenhet på livet? Du har ditt eget sätt att känna.  Det kanske inte stämmer överens med dina förväntningar, men det är ditt eget sätt. Din logiska hjärna kanske inte behöver vara bara en nackdel?

Du behöver hjälp att tänka och till exempel på Självmordslinjen så finns möjligheten att chatta med någon (förutom att ringa), även på BRIS finns möjligheten att chatta med kurator. 

Ge inte upp ditt liv utan att ha försökt med det! Det finns mycket som livet kan erbjuda och om du ger upp det så  är det så mycket du inte får chans att upptäcka.