Känner mig tom

Hej.

Vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag slutade gå till bup för ett tag sedan, två månader efter mitt självmordsförsök och jag hamnade på sjukhus. Nu har det snart gått ett år sedan jag försökte ta mitt liv. Jag går inte till bup längre. Mina föräldrar tror jag mår bra nu, likaså läkare och lärare. Alla säger att det "lyser" om mig. Att jag verkligen ser ut att må bra igen och jag vann kampen mot mig själv. Men nej. Min depression är fortfarande skit. Jag mår fortfarande psykiskt dåligt. Jag vill fortfarande.. dö. Jag tror inte att jag skulle kunna ta mitt liv igen, men om vi säger såhär. Jag har slutat kolla vägarna när jag korsar gatan, jag har slutat använda bilbälte. Om jag stog på trottoaren och en bil skulle åka åt min riktning, skulle jag inte exakt flytta mig ur vägen. Jag är inte självdestruktiv längre, tror jag. Förut skadade jag mig själv varje dag. Nu har det gått ett tag sedan sist, även om jag ibland vill ta fram rakbladen och skada mig. 

Det är nog bara det att jag känner mig.. tom. När jag tittar på min storasyster så blir jag avundsjuk. Hon tycker om så mycket, hon vet så mycket. Hon och mamma har någonting gemensamt, men inte jag och mamma. Det känns som om hon har en personlighet, hon gillar så mycket osv medans jag inte alls gillar någonting, hatar allt och inte alls har någon personlighet. Min syster är mycket snällare än mig, hon gör alltid som dem säger och försöker alltid lösa allting. Medan när jag försöker göra någonting bra, blir det aldrig uppskattat. Dem förväntar sig så mycket nu. Att jag ska gå till skolan varje dag nu när jag mår "bättre". Dem förstår inte att vissa nätter somnar jag inte först vid 6 på morgonen för ångesten är för hög. Dem bryr sig inte ens om mig. 

När jag försökte ta mitt liv och vi väntade på ambulans så var mina föräldrar bara arga. Det enda jag behövde var en kram och någon som sa att allt skulle bli bra, men allt jag fick var tomma ord. Arga ord. Sedan försvann händelsen. Vi pratade aldrig mer om det som hänt mig. Till & med min syster tycker min psykiska ohälsa är löjlig. När vi bråkar brukar hon alltid säga "jävla självmordsbarn", "gå och skär dig istället." osv. Känner mig så liten då. Mina föräldrar har aldrig förstått min psykiska ohälsa. Den är inte viktig för dem. Är inte det sjukt att när ens barn försöker ta sitt liv, så bryr man sig inte? Dem gjorde verkligen inte det. Dem blev bara arga för dem behövde stanna på sjukhuset med mig. Ibland drömmer jag. Att rymma hemifrån. Jag gör ändå ingen nytta här. Önskar jag var en fågel. Önskar jag kunde flyga härifrån till ett bättre ställe. Där jag uppskattades och förstådd. 

Vet inte vad jag ska göra längre. Känns som hela världen är emot mig. Vill bara dö. Jag börjar bli dålig igen. Och jag vet inte om jag ska be mamma ringa bup och få en ny tid, eller om jag ska klara av det här själv. Frågar jag mamma så kommer hon säkerligen inte göra det, då hon är arg över att vi inte fått någon tid på snart över ett år. Men jag vet inre längre, för snart kommer jag att ge upp. Jag klarar verkligen inte av att bo här längre. Orkar inte existera mer. 

J.

BUP svarar:

Hej!

Det är verkligen en mycket sorglig situation du beskriver. Det är rörande att läsa om din längtan efter att känna dig älskad, att få en kram, att höra något uppskattande av någon i familjen men du möter istället arga föräldrar och arga ord av din syster, oförståelse för vad du saknar. Det är tufft. Det är inte alls förvånande att du är nedstämd och tycker att "hela världen är emot dig". Det är säkert inte riktigt så, det finns säkert många som tycker om dig, men om man inte får kärlek och förståelse av de viktigaste personer som föräldrarna är blir man benägen att uppleva "hela världen" som kall, avvisande och likgiltig. Då blir man också deprimerad. 

Men låt oss tänka på vad som är möjligt att göra. Du har tidigare haft kontakt med BUP och nu är du 15 år. I din ålder kan man ringa själv till BUP och speciellt om du säger att du behöver återuppta kontakten, men till och börja med vill du komma själv. Du kan säga att du mår fortfarande mycket dåligt och tänker ofta på att du skulle vilja dö, men att detta i många delar hänger ihop med relationerna i familjen och att dina föräldrar inte riktigt förstår ditt behov av hjälp. Då kan du komma på samtal på egen hand och diskutera sedan där vad man kan göra med relationerna i familjen, hur de kan hjälpa dig att få större förståelse hos dina föräldrar. Det är inget konstigt med det. Många ungdomar kan behöva ytterligare hjälp efter en avslutad behandling, det känner man igen på BUP. Det är det viktigaste rådet jag kan ge dig.

Men jag vill också tillägga något. Det är smärtsamma upplevelser som du skriver om i din hemsituation. Men man växer upp. Världen är stor och du har jättemånga chanser att hitta kärleksfulla relationer även utanför hemmet. Det är svårt att se och tro på när det smärtar som värst. Du ska få hjälp att kunna stå ut och dina föräldrar ska få professionell hjälp med att kunna förstå dig bättre. Men försök samtidigt också se den bredare horisonten. Du kan ge och ta emot kärlek och värme av många människor i ditt liv.

Ge inte upp, kasta inte bort dessa möjligheter.