Jag övertänker väldigt mycket

Hej, vet inte hur jag ska formulera mig, speciellt inte när det finns begränsat antal tecken. Jag kan börja att säga att jag har fått diagnosen generell ångest av en psykolog på BUP för cirka ett och ett halvt år sedan. Jag har alltid varit ett oroligt barn, men det blev bara värre och jag blev bara mer och mer nedstämd. Mina föräldrar märkte det även fast jag själv inte la någon vikt i det. Det kunde vara att jag till exempel inte sjöng lika mycket som jag brukade göra, eller gick ner tio kilo. 
   Iallafall,psykologen gav mig en diagnos, efter några månader skrev en läkare ut lugnande så jag skulle kunna sova (tar dock inte de längre). Men efter cirka ett år gick han i pension. Men jag var ok vid det laget. Det var sommaren vilket är årstiden jag mår bäst på plus att min oro för att spy minskar otroligt eftersom att vinterkräksjukan inträffar på just vintern.
   Jag träffade en kille vilket blev ännu bättre. Men sen tog sommaren slut. Killen försvann, prestationsångesten kom tryckande eftersom att min släkt innefattar en del doktoranter och proffessorer inom matte och stadsvetenskap. En matteproffessor sa till mig att jag var särbegåvad, vilket förvärrade det hela (obsevera, jag har läst om det och har ingen aning hur den människan kunde tro att jag var så smart. För det är jag inte). Jag har alltid haft svårt att skaffa och behålla vänner, hela den sociala biten egentligen. Jag ser ut som en potatis med pormaskar och kan inte avgöra om jag är för tjock eller för smal. Oftast blir jag isolerad i mitt rum och läser böcker eller pluggar, även fast det är helg eller lov.  
   Jag övertänker väldigt mycket, och får ångest över minsta grej. Jag kan inte äta mat utan att må illa (pga emetofobi/har IBS) och undviker sociala situationer. Jag gråter varje gång vi ska in till stan eftersom att det är för många människor där, fel sorters lampor som gör mig dizzig i huvudet och det är otryggt att vara hem i från liksom. 
   De sista månaderna ar jag klankat ner på mig själv mer än vad jag brukar. Jag har gömt speglarna i mitt rum och ser mig själv som ett misslyckande. Även fast jag sover normalt nu har jag varit tröttare än vanligt och ingen livslust. Det är inte så jag har självmordstankar, nej jag bara... orkar inte. För mycket ångest, för mycket deprimerande tankar. Men jag gråter inte längre, vilket på nått sätt känns värre för trots huvudvärken man får så är det skönt att släppa ut allt genom tårar.
   Jag tog kontakt med kuratorn för att min vän inte mådde bra, men det slutade med en gruppterapi med oss två och kuratorn. Jag mår inte bättre utav den för hon fokuserar på fel grejer.
   Jag känner mig bara som en börda, för alla runt omkring mig blir oroliga. Min mamma har varit utbränd och min pappa strugglar med sin kropp (jag är orolig att han ska dö hela tiden. Varje gång jag ser en ambulans måste jag ringa honom). Och mina vänner har egna liv. (Mina föräldrar vet dock det mesta)
   Okej, jag har bara skrivit nonsens. Frågorna; Vad är det för fel på mig? Vem ska jag prata med? Kan jag prata med andra som har ångest/depression? Kan jag utreda mig vidare (få en fastare diagnos)? Varför gick allt uppför men nu dalar ner igen? Varför är jag så himla rädd?
   Jag vet inte vad jag ska göra. Jag styrs av mina rädslor. 

Lake

BUP svarar:


Hej Lake!

Tack för dit långa, fina och insiktsfulla brev. Det var allt annat än nonsens du skrev i ditt brev. Egentligen skulle ett kort svar från mig räcka: sök hjälp, kanske på BUP. Du behöver dela dina tankar med någon ”live”. Att försöka lösa dina problem i ett brevsvar tror jag knappast är tillräckligt. Du har tidigare haft kontakt med både psykolog och läkare och jag tycker att du skulle ta upp kontakten igen. Eftersom du redan i ditt brev ställer så många frågor och jag gissar att svar på dessa bara skulle ge dig fler frågor och kanske svaren skulle stressa upp dig ännu mer, nöjer jag mig med att ge dig en allmän reflektion kring något jag gissar är genuint mänskligt.

Vi föds med stora hjärnor som kommer att utvecklas mycket medan vi växer och blir äldre. Att födas så kan både bli en tillgång och en belastning. Vi kan med våra välutrustade hjärnor tänka både fantastiska tankar men även de mest hemska. Vi kan föreställa oss saker som inte finns i verkligheten, bara i våra hjärnor. Djur oroar sig knappast för framtiden eftersom de troligen är upptagna av det som är just nu. För att oroa sig på det sättet som du gör måste man ha en mer avancerad tankeapparat än exempelvis en fågel. När en fågel bygger bo gör det inte en ritning först, söker bygglov, kontaktar hantverkare och så vidare. De börjar bara bygga, inte för att de tänkt ut det utan för att deras instinkt säger att de skall göra det.

 Jag tror att det är det som är problemet om man har det så jobbigt som du har det. Din fantastiska tankemaskin är upptagen att tänka kring hemska saker som kan hända, småsaker som kanske inte ens är ett problem utan blir det för att du tänker så mycket på det. Bara första meningen i ditt brev pekar på det: att du oroar dig för att tecknen inte skall räcka.

Så igen, sök hjälp för din oro så att du kan bli vän med din hjärna!