Har ett självskadebeteende, en svår depression och orkar knappt med livet längre

Hej!

Haha är ganska komiskt hur mitt liv är just nu om jag ska vara ärlig nu elr snarare tragiskt. Jag gör inget av det jag vill utan gör bara allt tvärt om och fattar inte varför. Jag har ett självskadebeteende, en svår depression och orkar knappt med livet längre. Jag döljer detta för alla förutom min bästavän och har en gång försökt att berätta för min mamma men hon sa bara det är en period i tonåren. Hon förstod alltså ingenting även fast jag förklarade ganska utförligt. Jag har dessutom börjat tänka på självmord som en möjlig utväg ibland då jag redan har försökt berättat för min mamma som inte fungerade och skulle inte prata med henne igen då jag har sjukt svårt att prata om tyngre saker. Jag klarar inte av att vara en enda dag i min skola utan att börja tänka på självmord och sova bort mina lektioner då jag har ett svårt sömnproblem. Mina lärare har pratat med mig om det och sagt att de vill se en ny och piggare mig tills nästa termin och de undrade också varför och jag bara ljög och sa att jag gick och la mig för sent. Men som tur är har jag jätte lätt för skolan jag klarar av betygen utan att plugga, lyssna och även skolk. Min depression som jag haft i över 2 år börjar bara bli värre jag orkar inte ens va med mina kompisar längre utan isolerar mig bara och det tror jag beror på att jag inte vill att de ska se mina ät vanor och bli oroliga. Jag har börjat svälta mig själv lite smått på sistone och tränat mycket eller beror på vad man kallar svälta sig äter ungefär XXX-XXXX kalorier varje dag och tränar minst 5ggr per vecka. Jag har också börjat ljuga till mina kompisar om grova saker när jag väl är med dem och sedan ångrar jag mig men är för grovt för att berätta att jag ljög. Förstår inte varför jag impulsivt bara gör så fast jag egentligen ångrar det senare kanske beror det på att jag vill ha uppmärksamhet? Hursomhelst är jag bara väldigt "low" hela tiden och inte som jag vill att mitt liv ska vara. Jag vill va en sån som tar vara på dagarna, har kul, är ärlig, äter nyttigt och tränar. Det enda bra med 2016 var att jag hittade nya saker som får mig att må bättre och det var t ex alkohol, cigaretter osv... Det har fått mig att vara glad och ha kul några dagar av året istället för inga som 2015. Så hur ska jag kunna få mitt drömliv som jag beskrev? Eller så kanske jag bara börjar röka på så jag kan vara glad hela tiden låter lättare som är en av mina stora tankar att börja med just nu. Eftersom jag redan berättat att jag "trodde" haha att jag var deprimerad och det inte fungerade är det lika bra att bara ta självmord när jag endå inte kan få någon hjälp. Jag går inte bara i skolan som jag hatar jag måste även göra saker på fritiden som jag hatar men inte kan undangå utan att göra folk runt om mig besvikna. Jag har drömlivet enligt folk då min familj har pengar, har många bra kompisar, har en bra familj osv så därför känns jag ganska meningslös med hur jag känner om man jämför med andra  t ex barnen i Afrika. Aja mitt öde kandke bara är att jag ska ta livet av mig så jag inte dricker upp Afrika barnens vatten och andas upp deras syre. Ger upp...

Ger upp

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Du undrar själv – varför gör du saker som du inte vill? Och vad är det egentligen som gör att du mår så dåligt och har gjort under lång tid? Du skriver att du knappt orkar med livet längre. Jag tror att du vill ha svar på frågorna du ställer och även om du inte får svar på alla frågorna kan du ändå få hjälp att må mycket bättre.

Du har försökt berätta för din mamma och du tycker inte att hon har förstått något. Du har naturligtvis rätt. Om hon hade förstått hade hon troligen blivit mycket orolig och försökt hjälpa dig på något sätt. Varför fattade hon inte? Svårt att veta. Kanske hon inte vill veta att du mår så dåligt (det gör ont) eller att det du berättade var så annorlunda mot vad hon sett och upplevt av dig att hon bara inte kunde få ihop det.

Du har ju dolt detta och bara försökt berätta en gång och då kanske du inte berättade allt. Du låter mycket besviken på henne och kanske arg? Jag tycker du har rätt att vara både besviken och arg men jag tycker inte att det ska hindra dig att prata allvar med din mamma igen för du verkar behöva henne och du behöver dina föräldrar för att söka hjälp för dina problem. För det ska du naturligtvis göra.

 Jag tycker verkligen inte att du ska fortsätta leva med  depression, själskadeproblem och sömnproblem så länge som du gjort utan att få hjälp. Det är inte konstigt att du känner att du är på väg att ge upp när du är alldeles ensam med allt. Så försök igen prata med din mamma och säg att du vill få hjälp att må bättre. Då kan ni ta kontakt med BUP där du bor. Om detta inte fungerar eller känns för svårt tycker jag att du ska ta kontakt med din skolkurator och be hen hjälpa dig få hjälp och att prata med dina föräldrar så de förstår på ett bra sätt.

Du förtjänar att få all hjälp och omtanke som finns att uppbringa runt dig!