Vågar inte berätta för någon

Jag vet att jag inte kommer få med allt men jag skriver och försöker få med det mesta. Jag vågar aldrig prata eller något t.ex. så skulle jag beställa mat på en resturang en gång och fick så mycket panik, fick ont i magen, andades snabbare och började gråta så jag blev tvungen att få mamma att beställa genom att säga att jag inte kunde uttala det, jag var så jävla rädd. Jag vågar inte heller prata inför klassen eller lärare. Jag vågar prata och va med sig själv med kompisar nästan helt men om dom typ sätter på musik och börjar dansa omkring så vågar jag inte va med och jag vågar typ inte heller prata om sånt vi lärt oss på lektionerna eftersom jag är rädd för att ha fel, jag klarar inte heller av att redovisa för en kompis. Jag vågar knappt ens lämna in uppgifter eller prov som jag skrivit, om det är frågor som det finns rätt och fel på så är det lättare än om man ska skriva vad man själv tänker men det är ändå svårt, jag har typ alltid jättemycket att skriva men vågar aldrig knappt ens skriva hälften av det av rädsla att ha fel eller att läraren ska tycka att man är dum. På idrotten gör jag typ ingenting för att jag vågar inte göra något när folk ser på. Jag har också vart nära att få F i flera ämnen på grund av att jag inte pratar. Det är också läskigt att va på ställen där det är mycket folk, det är mer saker men orkar inte skriva allt nu. Hur jag brukar känna är att jag mår illa, får ont i magen, svettas, har panik, skakar, känns konstigt i fingrarna, benen blir helt skakiga, andas snabbare och börjar gråta. Jag tänker också att alla tycker att jag är konstig och ful och sånt och så tänker jag på hur jag misslyckas och att alla skrattar åt mig. Det är fler saker och mera saker om hur det känns men orkar inte skriva mer även om detta inte ens är hälften av alla saker jag inte klarar av och så. Det här skrev jag till er för typ en månad sen och allt blir bara värre och värre och jag orkar verkligen inte mer, har börjat säga till mamma att jag går en promenad för att jag ska kunna sätta mig nånstans där ingen ser och gråta. Sen så skär jag mig också och har gjort det ungefär sen jag började 7:an, nu går jag i 8:an. Vet verkligen inte vad jag ska göra eftersom jag inte vågar berätta för någon, inte skolsköterska, kurator, lärare, föräldrar, kompisar eller någon. Vågar ju inte prata och kan inte heller skriva eftersom jag inte vågar berätta för någon hur jag känner och så. Vad ska jag göra?

A

BUP svarar:


Hej A!

Så fint du beskriver dina problem, det blir lätt att förstå hur jobbigt du har det. Ditt brev gör det tydligt hur mycket det finns där på insidan som vill ut men som din rädsla håller tillbaks. På proven i skolan trivs du bäst med ja/nej svar och samtidigt är det så mycket som du vill skriva men inte vågar. Ditt brev ger en bra beskrivning av hur det är för dig. Ditt brev är ju både långt och innehållsrikt.  Du har skrivit till oss för en månad sedan och det har bara blivit värre sedan dess. 

Du verkar så klar över att du behöver prata om detta med någon men rädslan håller dig tillbaks. Måste du berätta allt på en gång? Kan du inte hitta något av de du beskriver i brevet att börja med? Jag tror nog att du skall välja en vuxen att börja berätta för. Varför inte mamma eller pappa? Vad kan vara bra att börja tala med dem om? Lagom lätt för dig att säga, lagom allvarligt för att de skall lyssna. Sen tror jag en del av de problem som du beskriver, kan behöva professionell hjälp för att komma tillrätta med. Men det är en senare fråga. När du väl har berättat något för någon av dina föräldrar kan de hjälpa dig så ni får hjälp av t ex. BUP för att komma vidare.

Ta mod till dig och berätta, det finns ingen anledning att ha det så svårt som du beskriver.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta