Ingen vet att jag mår dåligt

Hej, jag har under senaste året inte mått särskilt bra. Jag är väldigt bra på att inte visa vad jag känner och utåt sett ses jag inte som en person som mår dåligt. Men allt blir bara värre och jag orkar och vill inte leva som jag lever nå mer. Ingen vet att jag mår dåligt och om nån frågar hur jag mår säger jag att jag är trött det är liksom enklast så. Jag vet inte vars jag kan ta hjälp för mina föräldrar blandas absolut inte in i detta.

Jag vet inte vad som är jag kanske är mitt liv menat att se ut så här det här kanske är jag.

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Jag tror det är rätt vanligt att man gör som du - mer eller mindre. Men om man gör det hela tiden blir man väldigt ensam. Dels får man ingen hjälp för de problem man har och dels får man ingen att prata med om viktiga saker i liver. Det brukar också kännas som ingen egentligen vet vem man är. Ofta brukar denna känsla också kopplas ihop med en annan känsla nämligen att de andra nog inte skulle tycka om mig om de visste hur jag egentligen är.

Nu vet jag inte om det är så för dig men det är vanligt. Problemet då blir att man inte riktigt vet hur andra reagerar om man skulle berätta lite om sig själv, hur man egentligen mår och så vidare. Jag tror nog att enda sättet att komma runt detta är att försöka bryta sitt mönster och försöka prata med andra hur man mår.

Jag tror inte ditt liv är förutbestämt på något vis utan du har många möjligheter att förändra på saker och ting. Du skriver att du är väldigt bra att inte visa vad du känner. Så varför inte pröva lite det du inte är så bra på – att visa vad du känner? Eller du behöver kanske inte ens börja prata om vad du känner utan bara börja prata med någon att du har svårt att visa vad du känner och fråga hur de gör. Alla döljer en del och visar en del med olika personer.

Vad du också skulle kunna göra är att chatta anonymt med någon ungdomssajt om dina problem och dina svårigheter. Det kan du göra på Bris och Tjejzonen.

Ett annat sätt kan vara att ta kontakt med skolkurator eller en ungdomsmottagning. Då får du någon att prata med ansikte mot ansikte och det kan kanske kännas som ett för stort steg? Men den dag du vill finns möjligheten.

 Lycka till!