Hur kan jag få hjälp?

hej, det har pågått väldigt länge nu men har känt att det börjat bli väldigt på uppgången nu på senaste tiden. min dysfori tar kol på mig och det finns inget jag kan göra åt det.

det har varit av o på de senaste 2-3 åren sedan jag insåg att jag var kille och innan dess hatade jag allt som hade med att vara tjej, såklart trodde jag inte att jag inte var en men tycker inte om det. vill inte ha denna kropp med detta liv. mina föräldrar är de enda jag berättat för och varje gång jag försökt så har dom sagt till mig att jag spenderar för mycket tid med att sitta inne och att jag egentligen bara är uttråkad. jag kommer alltid vara deras "lilla flicka". resten av min familj är konservativa och jag tror inte att det inte skulle sluta i våld om jag försökte komma ut till dem. de enda jag kan vända mig till är mina kompisar och även om dom hjälper stort så bor 2 långt borta och den tredje ser jag knappt alls och jag är inte ens säker på att hon tror mig. det hjälper inte med min kropp. jag kan inte köpa binders för att binda mina bröst och endast en av mina klasskompisar respekterar att jag är trans.

jag har varit på bup förut och de har gett mig mdeicin för min ångest och dom vet att jag är ickeakut självmordsbenägen och gett mig kontaktuppgifter om det blev akut igen. det har blivit akut många gånger sen dess men jag vill inte ringa och förstöra nyåret för mina föräkdrar och bli än mer en börda än jag redan är och irritera bupfolket.

jag hatar det här varje gång jag börjar bli glad igen och få tillbaka mitt liv från min ångest och allt annat så hittar min hjärna något at helt försöra sig över.

vet ej hur jag ska sköta det inget på internet ger relevant information om något jag behöver hjälp med och varje gång jag försöker nå en självmordslinje så är dom stängda på chatten och jag kan inte ringa någon utan att få panik.

jag är nästan 18 och jag trodde aldrig jag skulle leva ända dit och jag tror inte jag kommer göra det heller om det fortsätter hålla på så här.

har inget bra pojknamn än

BUP svarar:

Hej!

Du har kämpat i flera år med hur du mår och det är tufft. På så sätt är det inte konstigt att du hamnar i svackor med mycket ångest och tappar tron på att det ska lösa sig. Du behöver mer och rätt stöd! Att be om hjälp ska aldrig kännas som att vara en belastning, det är föräldrars och samhällets uppgift att vara ett stöd när unga mår dåligt. Det kan kännas jobbigt att behöva be om hjälp flera gånger, men är viktigt att man gör när man mår dåligt - det kan ju vara livsnödvändigt. 

Du skriver att du berättat för dina föräldrar att du är trans, men att de inte reagerat på ett helt stöttande sätt. Du har dina vänner som förstår mer, men känner dig ändå ensam.
Jag tror att det skulle kännas bra för dig att prata med någon mer om hur du har det. Någon som kan lyssna till dina funderingar, svara på dina frågor och som du kan få chansen att utforska mer av vem du är i samtal med. Jag tror att det skulle kunna hjälpa dig med all den ångest du just nu drabbas av och som gjort att du sökt akut hjälp flera gånger.
Det går att prata med din BUP-mottagning om att du inte mår bättre, att du fortsätter att fundera på hur livet ska orkas leva och att du är i ett komplicerat läge när du inte kan uttrycka vem du är i din släkt och helt i din familj. Kanske kan du då få en förnyad kontakt på BUP om du vill och kan tänka dig att gå tillbaka dit. 

Det finns flera bra ställen att prata utifrån transfrågor på. Om du bor i Stockholm finns en fritidsgård för HBTQ-personer som är en uppskattad plats att möta andra på, prata och vara tillsammans. Du kan läsa mer på egaliaung.se. En samtalskontakt kan du söka på en ungdomsmottagning eller ta mer stöd via nätet på deras hemsida (där går att läsa om mycket!) eller via mejl på transformering.se

Att gå till biblioteket och hitta böcker där andra skriver om hur det var när de var i en liknande situation som din kan också vara ett stöd på vägen. (Tror du även att dina föräldrar skulle kunna läsa mer och få bättre förståelse?)
Du är inte ensam om att ha haft det svårt och mått dåligt i "fel kropp". Men bara för att det är så här just nu, tyvärr är det inte ovanligt med flera års kämpande med sig själv och sin omgivning, betyder inte att det kommer att fortsätta att vara så här. Du har kommit långt, ta nu mer stöd på vägen!