Känner mig tom

Jag känner mig tom. Det det känns som att alla mina känslor är ganska ytliga. Jag kan vara glad och prata i ena sekunden, sen tyst och helt tom och ointresserad i nästa. Ibland kan jag se mig själv i spegeln och känna att det inte är jag. Det är svårt att beskriva men det känns lite som att jag inte finns i de stunderna. Jag får ganska ofta en lätt känsla av irritation som bara är där utan anledning. Jag gråter ganska ofta och ganska mycket, men jag är inte ledsen. Jag gråter bara utan anledning, men jag lan inte sluta. Kanske är jag ledsen utan att veta om det? Jag känner mig alltid sämre och fulare än andra och att jag aldrig räcker till. Är det något fel på mig eller är det här en vanlig grej? Det är säkert bara en löjlig och vanlig sak som många känner. Kanske tycker jag bara synd om mig själv på något sätt. Men om det är något fel på mig så vill jag veta det.

(Jag vet att jag hoppar snabbt till olika saker, förlåt om det är svårt att förstå)

Någon

BUP svarar:

Hej Någon!

Det är en väldigt plågsam situation som du beskriver. Du undrar om det är något fel på dig, och först vill jag säga att det inte är fråga om fel. Du beskriver mycket tydligt dina känslor och känslor kan aldrig vara fel, de finns där, vi lever inte utan dom.
För dig är de övervägande smärtsamma och det ska man ta på allvar.

Du beskriver mycket tunga och svåra känslor. Tunga känslor kan alla ha ibland, men de blandas oftast med positiva känslor emellanåt. Då blir det balans i livet och så lever de flesta. Men om de svåra känslorna blir så tunga så de dominerar och påverkar vardagslivet så att man för det mesta känner sig tom och i underläge så behöver man hjälp att hantera det.

Du skriver inget om hur du har det omkring dig. Har du föräldrar, eller andra pålitliga vuxna, som du kan prata med om hur det är för dig?
Det är viktigt att kunna prata med någon om hur man känner sig.

Du kan också gå in på sajterna Tjejzonen och Snorkel för info och möjlighet till chatt.

Skolkuratorn är en annan person som är lätt att nå och som brukar vara bra att prata med när man mår dåligt. Hur du känner är ingen löjlig sak, men inte så ovanlig. Särskilt inte när man är i din ålder och kan känna sig svajig.

Men det viktigaste är hur du själv upplever dina känslor. Om de svämmar över i ditt liv, om de begränsar dig så att du inte kan ta till dig det positiva som finns. Då tycker jag att du ska prata med skolkuratorn som kan hjälpa till att bedöma om du behöver någon professionell hjälp.

Hoppas du vänder till någon som kan hjälpa dig.