Vill bli lämnad ifred

Hej,

Jag satt och funderade på om man har haft en långvarig obehandlad depression, att man efter ett tag accepterar att det är så livet kommer se ut? Att man helt enkelt vänjer sig och slutar bry sig om att det är ett problem.

Att efter ett tag så förlorar man jämförelsen till hur det är att känna sig glad. Eftersom man inte har någon jämförelse så vet man ju inte längre vad man saknar, man glömmer helt enkelt bort hur det är att vara glad och slutar då sakna den känslan.

Jag har flera allvarliga självmordsförsök bakom mig som har krävt lång tid på sjukhus. När jag förstår att jag lever blir jag lite "jaha" och försäkrar alla runt omkring att det är bra eftersom jag har slutat bry mig om att tillvaron kan ändras, för i min värld kan den inte ändras. Men det är samtidigt inte ett problem att den är som den är. Jag har vant mig.

När jag säger att jag mår bra, så ljuger jag inte. Det är bara så att jag har ingen jämförelse, jag mår på samma sätt hela tiden och jag kan inte säga att det är dåligt eftersom jag inte har någon jämförelse hur det är att vara bra.
Lite som i sport, där jämför man. För att någon ska vara bäst, måste alla andra vara sämre. Om alla vara lika bra, så skulle egentligen ingen vara bra. Bra är man när något annat är sämre.

Jag har haft samtal och sådant tidigare, men jag förstår verkligen inte hur det ska förändra någonting. Mitt känslomässiga läge har jag accepterat, att jag alltid kommer vara en halvt bedövad varelse. Det enda jag saknar är min kognitiva förmåga. Mitt minne framförallt. Jag kommer inte ihåg saker, mest hur jag kände i vissa situationer. Situationer jag vet att jag var glad i, men jag kommer inte ihåg hur det var att känna sig glad. Det samma när det gäller negativta situationer, jag kommer inte ihåg hur jag kände mig då heller.

Efter en väldigt lång tid är vi fortfarande i planeringsfasen. Jag har haft otaliga hypotes diagnoser, men jag har aldrig haft någon diagnos. Jag är fortfarande under "observation för psykiska störningar". Har aldrig haft några mediciner eller någon form av psykoterapi. Det beror nog till största delen på att jag bagatelliserar allt, försöker göra det så oallvarligt som möjligt så att de lämnar mig ifred. Allt jag vill helst är att bli lämnad ifred.

BUP svarar:


Hej!

Det är intressanta och tänkvärda frågor du tar upp. Det som förvånar mig mest är att du inte fått mer hjälp efter flera självmordsförsök. Eller är det att det inte kommit igång än. Jag har svårt att förstå att du bara lämnas även om du bagatelliserar dina problem. Det låter väldigt sorgligt.

Jag tycker att du har en poäng i att det till viss del handlar om att acceptera livet som det är. Samtidigt beskriver du ditt liv som gråare än vad jag tror att det behöver vara. Kanske att du är väl mycket upptagen av hur du känner (eller snarare inte känner). Att du, som du skriver, jämför som i sport. Det jag finner så hoppfullt i ditt brev är att du kommer ihåg vad du tidigare gillat och som gjort dig glad. Om du gjorde det som gladde dig tidigare igen, kanske känslan så småningom infinner sig?

En del av de ungdomar jag träffat som ungefär beskriver sina liv som du, jämngrått, missar en sak. Det är det faktiskt finns nyanser och gråtoner även i ett liv som är dystert. Ett sätt få fatt på nyanserna är att föra dagbok som ett schema där man antecknar hur man mår (förslagsvis mellan 1 till 10) under tex. en vecka. Man bör kolla av med sig själv regelbundet, kanske varje timma och även notera vad man gör just då. Ofta leder detta till att man kan se ett mönster och att humöret faktiskt går lite upp och ner. Har man väl fått syn på det här är det enklare att göra mer av det som får humöret att gå upp.  Med den här dagboken tror jag att du inte blir som idrottsman som jämför dig med andra, mer som en som jämför sig med sig själv. Jag tror att det bara är du som kan vara din egen måttstock. 

Det finns ett område som stör dig, att du har svårt att minnas. Det tror jag kan vara en ingång i den samtalskontakt du påbörjat. Jag tror också att du genom samtal kommer att få fatt på det du tappat bort. Att minnas är centralt och viktigt för oss människor. Där tror jag att samtal kan vara till hjälp för att få tillgång till dina erfarenheter. Förhoppningsvis blir ditt känsloliv genom detta även mer nyansrikt och levande. 

Hoppas att någon snart kommer och ”stör” dig för att du skall finna mer mening med ditt liv.