Om det vore möjligt skulle jag bara stanna i sängen

Hej... Jag är femton år. Och jag orkar inte med någonting längre. Om det vore möjligt skulle jag bara stanna i min säng hela dagarna. Jag har inga vänner och jag gillar inte att vara social eller prata med folk. Allt är bara så himla utmattande. Jag känner mig oälskad. Jag kan inte se en framtid framför mig där någon någonsin skulle kunna vara kär i mig och vilja vara med mig. Jag känner mig bara så himla hemsk. Jag får ångest över allting och gråter hela tiden. Dessutom är jag vaken alldeles för länge så jag är alltid trött. Dagarna går så fort och det känns inte som att jag verkligen lever mitt liv utan snarare bara faller genom tiden. Jag vill vara glad men jag ser ner på mig själv hela tiden. Jag orkar inte prata med någon, jag har ingen att prata med. Jag låtsas alltid att jag mår jättebra och alltid är glad och positiv men mina känslor äter upp mig inifrån. Varför mår jag ens så här? Det finns inget svar. Jag bara orkar inte längre försöka. Jag borde vara glad. Jag har en familj som tar hand om mig. Jag har höga betyg. Jag har intressen, drömmar. Men jag faller sönder. Jag kan inte prata om mina känslor eftersom jag inte tar mig själv på allvar. Jag vill bara undvika all kontakt med andra människor och vara ensam. Vad ska jag göra för att komma ut ur det här? Vad är det för fel på mig?

Billy

BUP svarar:

Hej!

Vill börja med att säga att jag tycker att det är ett sätt att ta sina känslor på allvar att skriva hit. Du beskriver att du alltid låtsas vara glad och positiv medan det inuti känns som om du faller sönder. Du vill vara ifred men längtar också efter att någon ska vilja vara med dig och att känna dig älskad.

Jag får tankar om att du har höga krav på dig själv om hur du ska vara; glad, social och högpresterande.  Men de flesta av oss har perioder när vi känner att vi inte riktigt orkar och skulle vilja dra oss undan livet ett tag och ligga kvar i sängen utan att känna krav på prestation av något slag. Kanske att det blir ännu mer ansträngande att vara i skolan och överhuvudtaget ha kontakt med andra människor om du känner att du måste låtsas känslor du inte känner hela tiden du är med dem?

Det blir svårt att känna sig trygg och känna att man kan dela känslor med någon annan om det bara är positiva känslor som får uttalas. Det behöver inte vara något fel för att man känner sig trött och olycklig, det är en del av livet att göra det ibland.

Det kan vara så att du är helt slut och överansträngd av att kämpa med att hålla uppe denna glada bild av dig själv. Du skriver att du har fått svårt att sova och gråter mycket. Som jag förstår det har du ett bra förhållande till dina föräldrar, stämmer det? Om du har det så föreslår jag att du visar det här brevet för dem och att ni gemensamt kan prata om hur du kan göra. Kanske att du behöver hjälp att begränsa skolarbetet ett tag, kanske att du behöver någon professionell att prata om dina tankar med.

Du är av brevet att döma en person med både styrka och förmåga att reflektera över tillvaron. Gör det tillsammans med någon, det brukar ge styrka!

Hoppas du får ett lugnt jullov, med möjlighet till vila och återhämtning.