Felet måste vara jag

Jag har alltid vart extremt känslosam, vilket har påverkat mig ganska negativt då jag har nära till alla de jobbiga känslorna. Det är nu på senaste tiden jag verkligen ser det som ett problem och ett hinder för mig att vara lycklig. Tillexempel så överanalyserar jag alla situationer och människor, det känns som att det alltid är något jag måste veta. Jag måste ha koll och lever en person eller händelse inte upp till mina förväntningar blir jag galen, det är det värsta jag vet och har vart sedan jag var liten. Min mamma brukar säga att om hon sa att vi skulle göra någonting om en vecka eller bara dagen efter så kunde jag bli sjuk, bokstavligen. För jag behövde veta precis hur allt skulle gå till.

Det som driver mig och andra till vansinne är mitt humör, som skiftar ständigt och oförutsägbart. Jag kan från ingenstans känna ett enormt tryck över bröstet som får mig att vilja sjunka under jorden, för att i andra sekunden känna mig jätte glad och exalterad. Samtidigt som detta har jag vart ledsen i en lång period nu då jag har en sån negativ inställning till allt. Jag ifrågasätter varför jag borde gå klart gymnasiet, den linjen jag går på, vad jag är kapabel till att göra. Jag har ingen motivation till något, jag vill helt enkelt inte men ändå gör jag det. Konsekvenserna av detta velande och att jag ändå gör det utan att veta varför ger ångest, stress, press. Jag letar konstant fel hos saker och personer, när jag är på dåligt humör.. det är som någon sorts skyddsmekanism som ska bevisa att det inte är jag som är fel, just för att jag känner mig fel som bara kan må dåligt utan anledning. 

Jag har också ofta ett svart-vitt tänk. Om jag går in för något då ska det vara perfektion, men om det inte går eller intresserar mig så struntar jag hellre i det. Det här med att bara ta mig till skolan har blivit jätte svårt och ansträngande. I relationer så ger jag för mycket av mig själv, jag tappar bort mig lite just för att jag känner så mycket. När jag känner en känsla som lycka eller att vara kär så vill jag få ut allt jag kan av det, jag vill känna det till max och det gör jag också, jag känner extremt mycket för dem jag älskar. Vilket är farligt då relationer kan ta slut. Jag minns att jag hamnade i en depression och gick upp X kg på mindre än ett år när mitt första förhållande tog slut, jag avskärmade mig från allt och grät tills jag fick sådan migrän så jag till slut slutade. Det kändes som att mitt liv var över, då dem känslorna jag hållt så hårt om bara försvann. Inte ens att vara med min familj kändes bra. Jag tror att anledningen till att jag gick upp så mycket var att jag fann tröst i maten när jag inte hade några vänner att vända mig till, och nu använder jag det nästan som ett självskadebeteende. Jag har en dålig syn på mig själv och tänker därför att om jag inte tränar och är hälsosam så kan jag lika gärna äta en chokladkaka. Bara för att. 

Jag visste redan från början att detta skulle bli klottrigt, men jag vill få svar på så många frågetecken som finns inom mig. Jag tror ändå att alla dessa saker hör samman på ett vis, för jag har haft en bra barndom, jag har inte blivit utsatt för något hemskt eller upplevt något traumatiskt, jag har inte svårt i skolan och jag har vänner, familj och pojkvän. Det ända jag då kan komma fram till är att felet måste vara jag. Snälla hjälp. 

Tacksam för svar 

M

BUP svarar:


Hej M!

Tack för ditt fina brev och så himla klottrigt tycker jag nog inte det är. Jag tycker att du bra beskriver hur du har det.

Om jag skulle ge dig ett råd till att börja med är det; sitt still i båten! Du nämner att du funderar på ditt gymnasieval och om det är rätt skola du går på. Jag skulle vilja råda dig att inte fatta några oövertänkta beslut som att lämna skolan innan du i så fall har någon annan sysselsättning ordnad. Vi som träffar många ungdomar slås ofta av hur mycket sämre de som stannar hemma börjar må när de inte har någon ordning i vardagen.

När det gäller din närhet till starka känslor tycker jag att du nyanserat beskriver hur det kan vara både himmel och helvete. Jag undrar vad du var i för stämningsläge när du skrev till oss. Var du olycklig eller mer neutral och reflekterande? Hade du även kunnat skriva med önskan om hjälp när du var kär och lycklig? Eftersom du skriver att dina humörsvängningar får stora konsekvenser hur du gör i ditt liv kanske du skall pröva och söka hjälp för problemet? Jag tänker på din kraftiga viktuppgång som följde på den brutna relationen, på dina funderingar kring att sluta skolan och den skuld du lägger på dig själv för det elände du upplever.

Jag skrev i början av mitt svar att jag inte finner ditt brev klottrigt. Tycker snarare att det är skrivet rakt ur hjärtat. Jag tror att det du skriver är en god början för att sortera och kanske få lite mer ordning på dina tankar och känslor.

Kanske att Ungdomsmottagningen kan vara ett bra ställe för dig att få en samtalskontakt på för att få hjälp med detta. Den lätthet med vilken jag tycker du beskriver ditt problem tror jag är en bra förutsättning att du skulle ha stor hjälp av en samtalspartner.

Ha det bra!