Känns som om jag aldrig kommer att bli älskad

Hej! Jag är en femtonårig bisexuell tjej som har märkt att jag har vissa problem med självhat. Det känns som att jag aldrig kommer bli älskad. Jag är så här gammal och har aldrig varit ihop med någon eller ens kysst/pussat någon. Varför skulle någon vilja ha mig? Vissa dagar ser jag mig själv i spegeln och tycker jag är vacker och andra dagar tycker jag att mitt ansikte är fult. Jag lider av väldigt mycket ångest och jag har ingen aning hur jag någonsin skulle kunna passa in hos folk. Personer har förut sagt till mig att jag är kall, alltså kylig. Men inom mig finns så mycket kärlek för människor.

Jag gillar att vara ensam, och det är ett problem då det bara har gjort mig introvert och stel i möten med andra människor. Ibland skriver jag till och med ner listor på samtalsämnen att ta upp när jag talar med folk eftersom jag är rädd att de inte ska tycka om mig. Det känns som att min klass hatar mig. Det är som att jag har fastnat i någon form av roll som jag egentligen inte vill spela. Jag har nästan inga vänner i klassen. Den jag anser är min bästa vän har redan en annan vän hen tycker mer om. Tänk om jag aldrig hittar någon? Tänk om jag måste leva ett liv i fullkomlig ensamhet?

Jag har börjat ge upp vissa saker. Förut brukade jag vara bäst i klassen och nu känner jag hur jag bara blir sämre och sämre. Jag kan inte längre föreställa mig min framtid eftersom det känns som att ingen någonsin kommer vilja ha mig. Det är ganska ironiskt att jag är bisexuell och alltså öppen för vilka kön som helst men ändå inte hittar någon. Och jag vet att jag är irrationell när jag tycker så här illa om mig eftersom jag vet någonstans att jag inte är så hemsk trots allt men det är som att jag har förlorat min röst. Och det är så svårt att ha så här mycket ångest men ingen ork att göra någonting.

Jag stannar uppe alldeles för länge på kvällarna tills jag somnar av ren utmattning eftersom jag inte riktigt vågar vara vaken i mina egna tankar under en längre tid utan att hålla på med någonting annat som kan distrahera mig. Jag är ensam. Jag är oönskad. Och jag är alldeles utmattad. Jag kommer aldrig våga kasta mig ut.

Jag hoppas så mycket att ni svarar på den här frågan, men jag förstår om ni inte kan. Ni får in många viktiga frågor. Men jag vet att nästan vilket svar som helst skulle göra mig så glad! Tack till den som har orkat läsa igenom min text! Det är fantastiskt att den här sidan finns för unga som behöver ert stöd.

En Ensam Person :(

BUP svarar:

Hej!

I ditt brev beskriver du hur du grubblar över vem du är och framförallt hur andra uppfattar dig. Även om du egentligen tycker om att vara ensam, så börjar oron för att inte finna någon att dela ditt liv och dina tankar med att ta över. Som jag förstår det har det lett till att du känner dig allt ensammare och det låter som om det är samma tankar som snurrar och gör att du inte heller kan somna och få någon vila, fast du känner dig helt slut.
Det blir lätt så när man tänker i ensamhet, det är lätt att tankarna går runt och liksom bekräftar sig själva.

Ibland kan det vara bra att skriva dagbok för att skapa lite reda i ens tankar. Det kan hjälpa en att se om vissa tankar återkommer och kanske se några mönster. 
Det kan dessutom vara lugnande att ta en stund med dagboksskrivande och sedan göra något annat. Att hjälpa hjärnan att vila från allt grubblande en stund. Det finns en fara i att börja ge upp saker, det kan också leda till att tankarna om att man inte duger bekräftas.

Du behöver dela dina tankar med någon, det du gör nu blir till självplågeri.

På ungdomsmottagningar är de vana vid att möta unga som mår dåligt och behöver prata om det. Det finns också till exempel tjejzonen.se där du kan chatta anonymt - det kanske är lättare att börja med?

Du behöver inte fastna i det här, det finns kärlek för andra människor även inom andra.