Är ofta deprimerad

Mått dåligt i över 7 år. 

Allt började när mina föräldrar skiljde sig när jag var 9 år. Jag vart ofta sur eller ledsen utan anledning. Sen 1 år efter (2008) så dog min farfar som jag hade känt i 1,5 år. Jag vart väldigt ledsen och ville inte prata med nån. Jag började äta mer än jag brukade och gick upp ganska mycket i vikt. Så då började det att jag inte vill titta mig i spegeln och tyckte inte om min kropp. Det blev bara värre och värre. Ofta säger pappa att han inte vet vad han ska göra med mig och att han får mardrömmar om mig. Han tycker att jag har blivit så konstig och att jag inte har nån lust att göra någonting och är bara för mig själv. För 1-1,5 år sedan så sa min mamma att hon tycker mer om hundarna än mig. Jag slutade prata med henne på ett tag. Jag tror inte hon vet att jag tänker ofta på det hon sa. Jag är oftast för mig själv hemma och vill inte umgås med folk hela tiden. För kanske 3 år sedan så började jag skära mig för första gången. Gjorde det lite då och då. För nån månad sen så beslutade jag mig för att sluta med det och kastade alla rakblad. Jag tror inte att mina föräldrar vet om att jag skärde mig. Dom säger att jag kan prata med dom om allt, men det har jag aldrig kunnat och kommer aldrig att kunna.

Jag är ofta deprimerad och är sällan glad. Har haft självmordstankar ett x antal gånger och tänkt på hur jag ska göra det. Har dåligt självförtroende och dålig självkänsla. 

Har inte berättat det här för någon. Har varit påväg att säga något till mina 2 bästisar, men har aldrig vågat för jag tror jämt att dom ska säga det till någon vuxen eller mina föräldrar, och jag vill inte att någon ska få veta hur jag mår egentligen. Jag sätter upp en fasad för att ingen ska få se hur jag egentligen mår.

Jag är ofta ledsen och kan börja gråta när som hellst utan att det har hänt något. 

Det känns som om det är mitt fel att mamma och pappa skiljde sig och allt jag vill är att spola tillbaka tiden tills då vi alla bodde tillsammans och allt var bra. 

Vad ska jag göra för att bli glad/lycklig igen??? 

Det är det enda jag vill. 

Hanna

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev!

Du har inte berättat för någon hur du mår och blir då alldeles ensam med dina viktigaste tankar och känslor.När föräldrar skiljs blir ofta fokus på föräldrarna. Dom kanske inte mådde så bra och då blev det kanske svårt för dig att ta upp egna problem och funderingar. Speciellt som du tror att det kan vara ditt fel att dom skiljdes.

Det kan kännas som en tung börda att bära förutom sorgen av förlusten av den sammanhållna familjen och din farfars död. Många barn kan som du känna att det är deras fel att föräldrar skiljer sig,  men det är aldrig barnets fel. 

Du vill spola tillbaka tiden till när ni alla levde tillsammans och allt var bra och du är ofta ledsen och kan börja gråta. Så för dej har inte deras skilsmässa varit så bra, men du måste ändå börja må bra igen och gå vidare.

Du undrar hur du ska göra. Mitt svar är att du måste börja ta hjälp av andra -dina föräldrar och kamrater. Det var starkt av dej att du slutade skära dej. Det brukar inte vara  lätt. Och nu skriver du hit för att få råd. När man börjar söka hjälp och när man känner att man vill må bra igen då brukar man redan vara på väg att förändras. Så jag tycker du ska fortsätta och bryta dina mönster.

Börja berätta hur du mår och vill du ha en samtalskontakt kan du alltid gå till en ungdomsmottagning eller BUP. Du kan också chatta på www.tjejzonen.se 

Lycka till!