Ensam och isolerad

Hej

Jag är 17 år och har aldrig sökt hjälp i rädsla för att göra min familj orolig.
För ungefär 4 månader sedan sålde min mamma huset jag växte upp i, vilket jag förstod och accepterade.
Vi flyttade till lägenhet i en stad i närheten och kort efter detta flyttade jag hemifrån för att komma närmre min skola där jag precis skulle påbörja min första termin. I början gick det bra, boendet var jobbigt då jag var inneboende hos en dam jag inte kände men efter några veckor flyttade jag och det kändes bättre, skolan var underbar och jag fick bra resultat på alla prov och mina betyg såg ut att bli skyhöga.

Men den senaste tiden har jag känt mig ledsen helt utan anledning och jag kan inte längre fokusera på skolan. "att göra" listan blir bara längre och längre men motivationen att beta av den är helt borta- likaså är min matlust. Jag känner mig trött utan att vara sömning, trots att mina sovvanor ser likadana ut som de alltid gjort. Jag känner mig ensam och isolerad trots att jag har klasskamrater och vänner som uppskattar mig, och det känns omöjligt att ta initiativ att gå ut. Jag vet att jag borde "tvinga" mig själv att hitta på saker och att gå ut men jag klarar verkligen inte av det, jag har försökt.

Samtidigt får jag skuldkänslor för att jag känner mig som en dålig förebild för min syster och känner mig stressad för att jag inte klarar av att leva upp till den standard jag tidigare hade på mina skoluppgifter.

Vad ska jag göra?


Med vänlig hälsning

/E

E

BUP svarar:

Hej E!

Det har varit stora förändringar i ditt liv och kanske att det kan vara en del av förklaringen till att du har det svårt. Ibland kommer inte konsekvenserna förrän senare, när följderna av förändringen blir uppenbar.

Du har flyttat hemifrån och försöker börja ett nytt vuxenliv. Det är förstås en sorg och en stor förändring. En förändring som både kan innebära positiva saker men även påfrestningar som inte alltid är lätta. 

Du skriver att du känner dig ensam och isolerad och det är förstås inte något som hjälper dig att ha det bättre. Jag slogs av att även om de nya vännerna är schyssta, kan det kanske vara en sorg du har efter de du lämnar i ditt gamla liv.
På nått sätt verkar det som om det inte är fel på det nya livet, men att du trots det inte kan undvika att sörja det gamla. Kan det ligga något i det? Även om du har nya vänner kanske de inte kan ersätta de du lämnat. Ni hade ju en historia sedan ni var små. Den historien kan de nya inte ersätta. 

Kanske att du behöver få en ny historia genom att se till att träffa och lära känna de nya vänner mer och bättre.

Om det stämmer att du har en sorg över förluster, är det förstås inget att ha skuldkänslor för eller undvika att prata med familjen om. Jag tror att du behöver det - alltså få dela sorgen. Kanske blir det svårt att ta till sig det, som du trots allt tycks finna positivt i det nya livet, om du inte tillåter dig att vara ledsen för det du mist.

För säkerhets skull kanske du först skall kolla med Vårdcentralen så det inte något mer kroppsligt som inte är bra. Ibland är det en enkel hälsoundersökning som ger svaret.

Lycka till med ditt nya liv.