Känner mig inte som mig själv

Jag har känt att något inte stämmer sen jag flyttade hemifrån efter studenten. Jag började direkt att studera till sjuksköterska och utbildningen är tuff. Denna terminen har jag inte klarat någonting förutom 2 små tentor. Jag kommer förmodligen inte ha tillräckligt för att gå vidare till nästa termin.

Jag känner mig inte motiverad, ledsen, nedstämd och gråter så fort jag tänker på hur jag egentligen mår. Jag gömmer mina känslor när min pojkvän försöker prata med mig och säger "jag mår bra, det är bara en fas". Jag ljuger för mina föräldrar att de går bra i skolan för att jag är besviken på mig själv och skulle inte klara av att se deras besvikna blickar på mig om jag sa att jag inte klarat något. För jag är ju alltid den som är så duktig, klarat allt och sköter mig. 

Men jag känner mig inte som mig själv. Den glada, spralliga flickan finns inte längre kvar. Jag har gått upp i vikt, jag sover mycket, festar varje helg. och allting som någonsin varit roligt, känns "määh". Jag känner mig ful, oansvarig och otillräcklig. 

Min pappa gick bort när jag var 9 år och efter det har allting lixom, varit som en stor blurr av oklarhet i hjärnan. Vad gör jag egentligen? När jag var 12 år försökte jag ta livet av mig och skar mig på handleden ytterligare några år efter det. Jag lät män utnyttja mig tills jag var 13 år eftersom jag förlorade min oskuld när jag var 11 och alltid känt mig äcklig och värdelös. Än idag kan jag säga att jag skulle hellre låtit alla dem männen utnyttja mig så länge jag fick min pappa tillbaka. Jag tror att ärret han lämnade efter sig gav det djupaste såret i mitt hjärta. Men på något sätt har det gått bra och jag har lixom sopat undan alla mina problem åt sidan. Tagit mig i kragen och gått vidare, utan att egentligen ha pratat med någon om det. 

Jag är rädd att alla mina problem som jag haft sen jag varit liten, tonåring håller på att komma upp igen, som om den bara väntat och legat och grott i flera år för att sedan explodera. Jag känner en tomhet inom mig, samtidigt som jag bara känner sorg, rädsla och oro. 

Sen den stressande situationen från universitetet. Klarar jag inte viss antal poäng får jag inget CSN, får jag inte CSN kommer jag inte ha några pengar till hyra och mat. Jag känner mig ensam och rädd trots att jag bor ihop med min pojkvän, han stöttar mig till fullo och försöker men det bara känns som jag inte vet hur jag ska få hjälp med min situation. 

Ibland undra jag om det ens är värt att ta någon hjälp, för andra mår säkert mycket sämre. Men jag har nått den punkten då jag springer ut från föreläsningar och spyr för att jag har sån ångest och hjärtklappningar i hörsalen. Jag gråter konstant hemma och ibland bara rakt ut utan anledning. Det skär i hjärtat utan anledning och ibland så känns de som ett jävla maraton att ens få luft i lungorna.

Och det värsta av allt. Jag förstår inte vart all stress, ångest och oro kommer ifrån. 

Jag hoppas bara att jag får kan få lite svar, kanske lite ordning på mina tankar. 

Tack så mycket. 

Varför mår jag såhär

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Jag tycker att du beskriver olika problem och stressmoment väldigt bra men samtidigt skriver du att du inte förstår varifrån all stress, oro och ångest kommer ifrån. Jag tycker att du precis beskrivit alla möjliga orsaker i både ditt förflutna men också att du får sådan ångest nu i skolan.

Du beskriver dig själv både som en mycket olycklig flicka med stora problem efter att din far gått bort, men också som glad, sprallig och som en som klarar sig själv. Du skriver att du liksom sopat undan alla dina problem och gått vidare utan att egentligen ha pratat med någon.
Det är en styrka du har men nu verkar det inte riktigt fungera? Kanske har det med att göra att du flyttat hemifrån? Du skriver att du känt att något inte stämmer sedan du flyttade hemifrån. Även om du tidigare inte pratat så mycket om dina problem kanske du ändå känt stöd genom att bo hemma?

Jag tänker att ett bra sätt att få ordning på sina tankar är att börja prata om sig själv med sina närmaste. Du gör inte det nu och har kanske aldrig gjort? Jag tycker att du ska försöka pröva det.

Om det skulle det vara lättare för dig att prata med någon utomstående kan du ta kontakt med en ungdomsmottagning där du bor.

Lycka till!