Svårt att prata om sorgen

Hej bup! Jag har under de senaste halvåret börjat må dåligt. Jag gråter ofta på nätter eller kvällar och de gör att jag inte kan sova. 

För 9 år sedan så gick min pappa bort i canser och jag har nu på senaste tiden börjat må sämre för de. 

Mitt problem är att jsg håller allt inom mig, även fast jag har både familj och vänner att prata med så gör jag de inte. Jag har också försökt att gå hos skolkuratorn för att prata av mig men de hjälper inte heller, jag vågar liksom inte öppna mig för någon. Jag vill liksom inte lägga mina problem på någon annan. 

Jag vet inte vad jag ska göra för jag mår bara sämre av att inte prata med någon. Vad ska jag göra??

BUP svarar:

Hej!

Du har varit ett barn när du förlorade din pappa och det är ett av dem värsta tänkbara förluster ett barn kan drabbas av. Det var en tid i ditt liv när du kunde sörja på ett barns vis och det gjorde du säkert. Barn sörjer på sitt sätt, ungdomar och vuxna gör det på ett annat sätt. Men när den tragiska händelsen än inträffar i ens liv är det oerhört viktigt att man kan sörja tillsammans med andra. Med andra närstående eller mindre närstående men i alla fall med någon eller några. Det betyder bland annat att man talar med varandra om den bortgångna, hur hen var, vad hen betydde, hur man älskat och hur man nu saknar honom eller henne. Så småningom börjar man också tala om hur livet ska gå vidare, för livet måste ju gå vidare och de sörjande släktingarna - barn och vuxna - måste hitta tillbaka till glädjen i livet.

Jag vet inte hur det var i din familj. Om man talat med dig eller var det kanske så att alla har låst in sig i sin egen sorg? Att du kanske inte har fått möjlighet att uttrycka dina tunga känslor när de var mest smärtsamma och nu har det blivit ditt invanda sätt att hålla allt inom dig. Det kan bidra till att du i nuläget har svårt att öppna upp i ett samtal.  Fast du känner att du skulle behöva tala om din sorg, på en ny nivå, så som en ungdom gör. Jag vet inte om det stämmer eller ej, men din formulering att du "liksom inte vill lägga dina problem på någon annan" kan åtminstone delvis bottna i att du på den tiden inte ville belasta mamma och andra i familjen med din egen sorg. Det gör barn ofta och bär hela sorgen själva. 

Nå, det är aldrig för sent att börja ta tag i det svåra och det är definitivt bättre sent än aldrig. Vad kan du göra när det verkar vara nästintill en omöjlighet för dig att tala med någon. Du har ju försökt, säger du, men det funkade inte hos skolkuratorn. Men utväg måste du hitta. En möjlighet är att börja chatta på nätet till exempel på tjejzonen. se eller på bris.se. På det sättet skulle du kunna öva att uttrycka känslor av sorg och ledsenhet, dela med dig av dina funderingar och också tänka till om vidare steg. Det kan du göra anonymt på deras hemsida (Bris kan man också ringa till). På den vägen får du också en erfarenhet av att det går att närma sig till och sätta ord på det svåra.

Jag vill betona att du måste försöka släppa tanken att du "belastar" någon om du "öppnar dig" inför en annan person. Jag är övertygad om att dina vänner känner för dig - vänner är till för att stötta och trösta om man behöver det. Det kan till och med leda till att vänskapen fördjupas när man känner förtroendet av den andra.

Du skriver att du har vänner men också att du har en familj att prata med. Utifrån erfarenhet vill jag säga att det brukar förhålla sig precis tvärtom än vad du tror. Familjemedlemmarna (mamma eller andra) brukar se att något inte stämmer men vet inte vad. De kan vara oroliga men är kanske själva inte är så bra på att fråga. Därför är det ganska vanligt att de faktiskt känner en lättnad och inte "belastning" när de får möjlighet att förstå och hjälpa till. Försök!

Till sist vill jag tillägga något. Du är ledsen, nedstämd, gråter, kan inte sova. Du kopplar din nedstämdhet helt och hållet till din pappas tidiga bortgång. Det kan stämma. Men det kan också vara så att det finns något annat bekymmer i ditt liv som bidrar till att du mår så som du mår. Du måste börja nysta upp om det finns några andra trådar. Ju tidigare desto bättre. 

Som sagt,  du kan börjar på nätet och/eller per telefon. Du kan fortsätta hos någon i din omgivning som du känner mest förtroende för. För personligt samtal finns också en ungdomsmottagning i kommunen, ifall du bestämmer dig för att börja tala inför en erfaren person som är van vid att träffa ungdomar med de mest olika svårigheterna i livet. 

Ta hand om dig!