Känsla av att allt går fel

Mer eller mindre hela mitt liv har jag till och från fått en känsla av att allt går fel. Jag har aldrig kunnat förstå eller förklara det, och endast börjat gråta. På senare tid har jag funderat en hel det över detta, då det återkommit och nu stannat kvar i flera veckor. Jag har även känt en viss meningslöshet, hopplöshet och generellt inte orkat bry mig om något jag tidigare gjort. Jag har tänkt på om det kan vara depression jag har och kanske haft i flera år.
Jag har aldrig pratat med någon om detta då jag inte är bekväm i att öppna upp inför andra människor. Jag har alltid tänkt att jag kan klara mig själv I(även gällande andra saker, som i skolan mm.) och jag gillar inte att be om hjälp. Att behöva hjälp får mig att känna som att jag inte klarar någonting själv och därför är dålig, på något sätt.
Jag har en syster med aspberger som ofta, så fort något inte går hennes väg, beskyller mig för vad som helst. Att även behöva tillgodose hennes personliga behov och liknande kan vara jobbigt eftersom det kan kännas som att ex. sysslor blir orättvist fördelade. Exempelvis så vill inte hon gå till affären själv. Men pappa säger även att han tycker det är lättare att samarbeta med mig (pga. hennes diagnos) men att hon då ska få göra andra sysslor hemma, som att handla mat.
Även när pappa blir arg kan det kännas jobbigt. Så länge jag kan minnas har det alltid gått till så att när han blir arg blir han ganska hårdhänt, han kastar saker omkring sig som är i vägen (han städar ofta när han blir arg). Han blir också tyst och agerar som om han inte bryr sig längre.
Båda dessa har nog lett till att jag själv inte orkat bry mig längre. Jag har vuxit upp i denna miljön, är "van" vid allt detta och så fort någonting sker som får någon av dem att agera på sådana sätt jag beskrivit brukar jag ignorera det. Men det är klart att jag ändå tycker det är jobbigt. Det är omöjligt att helt stänga ute allt kaos omkring en.
Mamma flyttade ut i våras. Men att de skilde sig bryr jag mig inte om. Är de nöjda så är det bra. Mamma har verkat trott att jag (när jag brutit ihop inför henne) varit ledsen pga. det. Hon frågar det ofta, men jag har alltid svarat att ag inte bryr mig om det, för det gör jag inte. Den egentliga anledningen att jag blivit arg är att allt annat blivit för mycket.
Som sagt har jag de senaste veckorna känt mig deprimerad. Jag har undvikit social kontakt, har inte kunnat sova, men ändå inte velat vara vaken. Jag har haft svårt att koncentrera mig och prestera i skolan och varit väldigt lättirriterad. Jag har ibland känt som om jag bara velat slå någon eller något, för att få ut känslorna och ilskan. Jag har känt mig ledsen, men när jag funderar över varför ser jag ingen anledning till det. Jag har också upplevt känslorna av sorg och glädje samtidigt, vilket är väldigt förvirrande. Jag har rivit mig själv tills det börjat blöda med olika vassa föremål, och om jag råkar skada mig känns det oftare bra än dåligt som det egentligen borde.
Just nu känner jag som att jag inte orkar bry mig. Det spelar ingen roll vad som händer, för tillvaron är redan skit. Jag bryr mig knappt om jag lever då allt känns så meningslöst, jag är dock inte självmordsbenägen. Men jag har haft tankar gällande död och liknande hemskheter.
Jag vet inte ens varför jag skriver detta. Jag vill inte prata med någon om det, jag tycker inte om att visa mig sårbar och visa känslor för jag känner mig bara svag.
Detta gjorde jag nog mer för att jag bara kände att jag var tvungen att få ur mig detta och inte hålla det inom mig själv. Jag orkar inte mer efter 16 år av det.

A

BUP svarar:

Hej!

Det du beskriver förstår jag som att du länge haft det tungt hemma och fått ta en hel del både praktiskt men kanske mest känslomässigt ansvar. Nu börjar du tappa sugen och känna att du inte orkar med. Mamma verkar vara den som du har haft lättast att prata med, bor du heltid hos pappa eller bor du något hos mamma också? Även om du tycker det är bra att de är nöjda med skilsmässan så kan det ju innebära att du blir mer ensam och att det gör det tyngre för dig.

Din syster har till vana att avlasta sig genom att beskylla dig för saker och pappa blir tyst och sammanbiten och slänger saker. Det låter som om det kanske inte funnits så mycket utrymme för dig att själv vara arg och irriterad och få bre ut dig med dina känslor. Man behöver få uttrycka och få respekt även för sina negativa känslor annars kväver det så småningom även de positiva känslorna.

Din beskrivning får mig att undra över om det i din familj är en "familjekultur"  att man inte ska prata så mycket om känslor utan bita ihop? Du skriver att du känner dig svag när du visar känslor så fundera lite på vad det betyder för dig, gäller det bara för dig eller ser du det som svaghetstecken även när andra gör det? Det här frågar jag för att jag tänker att du verkligen skulle behöva diskutera och tillsammans med någon, vrida och vända på hur du har det och vad du skulle behöva ändra för att må bättre. Och att det kanske skulle bli möjligt att göra det om du även kunde se att det finns en styrka i att kunna öppna sig för andra. Du är ju nu framme vid att du isolerar dig alltmer, skadar dig själv och känner dig allt argare och mer hopplös. Du behöver andra människor för att bryta det.

Jag tycker att du skulle söka till närmaste BUP eller ungdomsmottagning. Om det är möjligt skulle det vara bra att ta med någon av dina föräldrar, eftersom hela familjen har det problematiskt och skulle behöva hjälp. Men, det bestämmer du själv.

Det finns också hjälp att få på Habiliteringen för syskon till personer med olika diagnoser. Du skulle kunna ringa till deras frågetjänst Tel: 08-12335010 och fråga om det finns till exempel grupper för syskon eller föreläsningar för syskon.

Om du tycker det är svårt att prata så tänker jag att du är väldigt bra på att uttrycka dig i skrift, kan det vara en möjlighet? Även om man är stark och van att klara sig själv så behöver man också andra människor.

Var rädd om dig!