Deprimerad sen jag var 9 år

Ibland tänker jag på hur det skulle vart om jag bara tog livet av mig...

Hur mycket enklare det skulle vart för min mamma och lillasyster att bara slippa mig.

Jag har vart deprimerad ända sen jag var 9 år, det började med att jag blev våldtagen, men ingen i min familj, vänner, kurator, socialtjänsten vet om detta. Jag har inte vågat berätta detta för någon, för jag är så otroligt rädd över vad de ska säga eller tycka.

Bara två av mina allra bästa vänner vet, och deras reaktion hjälpte inte...de fråga massa frågor som jag har svårt att besvara, och ända sen jag berättat så har de vart så konstiga...de tittar på mig på ett sätt som gör mig illa till mods och jag har alltid fejkat min "lycka" jag sätter på ett fejk leende när jag bara vill gråta och dö, jag säger att jag är okej och att de inte ska oroa sig för mig. Men nu så tror de inte på mitt leende, även när jag verkligen är glad tror de inte mig...

Men sanningen är den att de ska oroa sig som fan!

Jag har försökt att ta livet av mig så många gånger att jag inte ens kommer ihåg.

Jag har börjat skära mig själv, men jag skär inte så hårt att jag får några ärr kvar, men ibland kan jag vara så upprörd att jag trycker ner kniven så hårt att det börjar blöda...

Jag har blivit misshandlad och kränkt av mina egna föräldrar, morsan slår mig så hårt att jag får blåmärken, hon säger att jag inte är värt ett enda skit, att jag är fett och att hon hatar mig... det sluta med att jag inte åt på 2 månader

Men jag skyller inte på henne...

Hon var mentalt ostabil på den tiden, men nu bor jag och min lillasyster i fosterfamilj, mamma börjar friskna till, och om en vecka flyttar jag hem till henne.

Jag vill inte hem! 

Bara av tanken att bo i den där staden med alla dessa människor jag hatar och mitt tomma patetiska lilla rum där jag bara sitter och tittar upp i taket gör mig så jävla deprimerad och arg att jag tror att ända sättet som jag kan komma därifrån är att ta mitt liv.

Mina vänner som vet att jag vill dö säger att de inte kan klara sig utan mig att de behöver mig, men jag vet att de bara säger det för att jag inte ska gör något dumt.

Socialtjänsten har frågat massor av gånger som "Är du självmordsbenägen? Skär du dig själv? Har du någonsin försökt ta ditt liv? Har du blivit misshandlad?"

Och varje gång så ljuger jag och säger att allt är bra att jag är okej, att jag aldrig skulle kunnat tänka på något sånt som självmord...

Min kurator vet mera om mig, hon vet att det har funnits misshandel i mitt liv, men hon vet inte hela sanningen, hon ville att jag skulle gå till BUP men socialtjänsten tycker att jag inte behöver det, men om de bara visste om allt detta skulle de skickat mig dit direkt...

Soc säger att jag ser så himla olycklig ut, att det verkar som om jag inte haft kul. Och det är nog sant, varje gång någon frågar mig om jag har något bra minne ´så svarar jag "nej" för jag kommer verkligen inte ihåg ett ända bra minne... bara dåliga och hemska minnen...

Ibland så drömmer jag om dessa minnen och vaknar alltid av panik och sen kan jag bara ligga uppe hela natten för jag vill inte gå tillbaka till drömmen...jag gråter mig till söms varje natt

Jag vill så gärna öppna mig för någon, bara berätta alltihop, men problemet är att jag inte litar på någon, inte ens mina bästa vänner.

Nu vågar jag berätta, för ni vet inte vem jag är, så det är mycket enklare men annars skulle jag nog inte sagt ett ända skit om detta, jag skulle bara le och säga att allt var bra...

 

M.v.h BVB 

 

Självmordsbenägen

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Du slutar ditt brev med att skriva att du vågar berätta vad du varit med om för du är anonym och då blir det enklare. Annars skulle du nog bara le och säga att allt bara är bra. Ibland är det enklare att inte berätta och säga att allt är bra. Det kan hjälpa för stunden att hålla ifrån sig smärtsamma minnen och känslor.

Men som du vet fungerar det inte i längden och du vill ju så gärna berätta för någon du kunde lita på. Du skriver också att du inte berättat för någon för du är så otroligt rädd för vad de ska säga eller tycka. Många kvinnor som blivit våldtagna har just sådana funderingar. Dom funderar över sin egen roll och tar lätt på sig skuld.  Men du har blivit våldtagen när du var ett barn, bara 9 år gammal. Idag är du 14 år och du måste förstå att du inte har någon skuld och ingen vettig person kan komma att fördömma dej!

Du skriver också att du blivit misshandlad och kränkt av din mor. Har du kunnat prata om detta i en samtalskontakt? Jag anar en  ilska i ditt brev. Du har rätt att vara förbannad och arg på mångt och mycket – men inte i första hand på dej själv. Det som hänt är helt enkelt inte ditt fel och jag tycker att du ska vara snäll mot dej själv. Ta hand om dej själv och älska dej själv även om ingen annan gör det!

Du vet att din depression började efter att du blivit våldtagen. Det är kanske konstigt, men det är vanligt att kvinnor som blivit våldtagna förlorar självförtroende, självrespekt, känner sig äckliga och fula osv. Och det är därför väldigt viktigt att du börjar i en samtalsbehandling och kan få hjälp med med de psykiska problem denna händelse fört med sig. Jag är övertygad om att du kan få bra hjälp och må mycket bättre. Du kan ta kontakt med BUP, eller varför inte fortsätta prata med din kurator som du verkar ha en del förtroende för.

Lycka till!