Starkt behov att berätta

Hjälp! 

Idag försökte jag med ett misslyckat självmordsförsök. 

Jag var ensam hemma för att jag var "sjuk". Det började svartna lite för ögonen, men då ringde en av mina bästa vänner. 

När jag pratade med henne så hade dom slutat skolan (min brors klass och min klass slutar samma tid), så det var ingen idé att försöka igen. Min bror skulle ju vara hemma när som helst.


Känner ett starkt behov att jag vill berätta för någon. Men jag vågar inte.

Litar inte till 100% på någon kompis, och om jag skulle berätta för någon kompis så skulle den säga till någon annan och/eller tro att jag bara ville ha uppmärksamhet.

Skulle jag berätta för skolkuratorn skulle hon säga till mina föräldrar och tycka att jag är sjuk i huvudet.

Skulle jag berätta för psykologen på BUP så skulle hon göra samma sak som skolkuratorn, säga till mina föräldrar och tycka att jag är sjuk i huvudet. Kanske lägga in mig på psyket också.

Mina föräldrar vägrar jag prata med.

Just nu är jag jättetrött på mig själv och på mitt liv.

Jag är så misslyckad. Kan inte göra någonting. 

Vad gör jag här? 

Jag vet egentligen inte om det för någon nytta att jag skickar detta brevet. Jag kanske är död när svaret är publicerat.

Hoppas inte att dom som läser detta kommer tro att jag är en bitch som strävar efter uppmärksamhet. För det är inte det jag vill med detta brevet.

Ville bara skriva av mig och kanske få ett svar på vad jag ska göra. Jag har nämligen panik. Vet inte vart jag ska ta vägen och vem jag ska vända mig till.

//En misslyckad tjej

BUP svarar:


Hej!

Jag valde att citera ur ditt brev till rubriken. Jag tyckte nämligen att "Starkt behov av att berätta" fångar det viktigaste i ditt brev.

Jag tycker förstås att du skall försöka ta mod till dig och berätta för någon av dem som du nämner i ditt brev. Jag tror också att du någonstans inne i dig tänker att det är det rätta. Och det verkar som om du trots allt jobbigt du försöker hålla för dig själv, har flera bra personer att prata med.

Så mitt förslag är att du väljer den du känner mest förtroende för och berättar så att du kan få den hjälp du verkar behöva. Det är lätt att förstå att det kan vara svårt att berätta om så svåra saker som du brottas med, framför allt som du inte vet riktigt hur det kommer att tas emot eller vad som blir följden av det du berättar.

Jag tror dock att ju mer öppen och hjälpsökande du är, ju mer kan du vara med att påverka vad som kommer att hända. Om du uppriktigt ber om hjälp borde det vara lättare att lyssna till det du önskar och hur du vill ha det. 

Tänk på en sak, -att även om det känns som om livet är väldigt svårt att leva just nu, så kommer det bli bättre. Jag har träffat många unga som känt som du, men som har kunnat komma ur det jobbiga och fått fina liv, med allt vad det innebär. Så ge inte upp!

Dröj inte med att söka hjälp, du förtjänar att må bra!