Tappar livslusten i perioder- är det normalt?

Hej! Under ungefär ett år har jag inte riktigt mått bra, jag gråter väldigt ofta och jag är väldigt lättpåverkad av allt från stress till små negativa kommentarer som igentligen inte betyder så mycket men som jag ändå överanalyserar för att få mig själv att må dåligt. Jag känner mig väldigt ensam då det inte finns någon som vet att jag mår dåligt, ingen vet att jag känner som jag gör.

Jag är inte deprimerad på ett synligt sätt, för det mesta mår jag bra under dagen då jag håller mig sysselsatt, det är nu under sommarlovet eller under kvällarna som min hjärna och mina tankar förstör för mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Det går i perioder, under några veckor kanske jag inte gråtit och mått dåligt en ända gång men så plötligt, det krävs inte mycket, händer något och så mår jag förjävligt igen med sömnlösa nätter och nedstämda dagar/kvällar.

När jag mår som värst tänker jag ofta på att ta livet av mig, det låter hemskt men ibland är det vad som känns bäst. Jag hade nog aldrig klarat av att göra det pga min familj men detta gör också att det ibland känns som att jag lever "för" dom. Min familj har ingen aning om hur jag mår och jag har inga planer på att prata om det med dom heller, dom har ingen förståelse för sådant det kan jag lova. Min relation till mina föräldrar är inte på en sådan nivå att vi pratar om problem alls.

Jag antar att min fråga ligger i om det är "normalt" att som tonåring ha dessa perioden som jag har då jag rent utav tappar livslusten, eller om jag borde göra något åt det istället för att vänta på att det försvinner. 

:(

BUP svarar:

Hej och tack för ditt fina brev.

Tyvärr är det ganska vanligt att som ungdom ha perioder då man mår dåligt, är ledsen och ifrågasätter om det överhuvudtaget är värt att leva. Den känslan kan vara starkare om man inte har någon att prata med. Då är det tyvärr ganska lätt att hamna i en spiral av negativa tankar där man kan se sig själv som värdelös.

Det är ledsamt att höra att du inte har någon alls som du känner att du kan öppna dig för. Att man väljer att inte prata med sina föräldrar tycker jag inte är så konstigt. Det är inte alltid så enkelt att dela med sig av sina innersta tankar till dem som man också lever med. Kanske av omtanke- man vill inte oroa dem - eller för att man, som du skriver, inte har den relationen. Det går helt enkelt inte, de skulle inte förstå, tror man.

Eftersom du väldigt tydligt säger att du inte vill tala med dem kommer jag inte föreslå det. Men kanske att du kan tala med någon annan? Finns det någon i din närhet som du känner förtroende för?

Det jag skulle råda dig att göra är att gå till Ungdomsmottagningen. Varför jag föreslår det är dels för att de har stor vana vid att prata med ledsna och olyckliga tonåringar, dels kan du gå till dem utan att dina föräldrar måste vara med.

Du skriver att din ledsenhet kommer i perioder. Många kvinnor upplever stora svängningar i humöret i samband med, eller en tid innan mensen.  Det kan vara värt att prata med en barnmorska om detta också.  Det behöver ju så klart inte alls ha att göra med mensen, men OM det gör det så är det lite enklare att handskas med, det går att förbereda sig på ett annat sätt och det finns hjälp att få.

Det finns hjälp att få mot annan nedstämdhet också, tro inget annat. På UMO kan de hjälpa dig med samtalsstöd, hos dem eller, om du hellre vill, någon annanstans.

Något annat jag skulle vilja rekommendera är Tjejzonen. Deras chatt är öppen i sommar och jag vet att många, många tjejer som mår dåligt har fått jättefint stöd av de Storasystrar som arbetar där som volontärer. Det kostar inget att kika in på deras hemsida.

Jag hoppas att du, när du är redo, söker stöd så att du känner dig mindre ledsen och ensam.

Ta hand om dig.